Till min vän

Jag beundrar ditt mod, din målmedvetenhet och vilja att ta itu med saker, för att komma vidare. Det är det allt handlar om. Vi vill komma vidare och då får vi göra det som krävs, underordna oss universums lagar, eller hur. Vi ska också komma ihåg att vara snälla och förlåtande mot oss själva och påminna oss om att vi alltid gjort vårt bästa. Nu tar du itu med saker och det är det viktiga. Det är oviktigt vad vi missade att göra. Det viktiga nu är bara hur vi går vidare, precis som du gör. Livet är en rad övningar och vi blir lite bättre och klokare för varje övning. Så klappa dig själv på axeln för det fantastiska jobb du gör nu och se fram emot nästa ”övning” då du får ta ytterligare spännande steg. Ja, egentligen är det ju en fantastiskt spännande resa vi gör, som vi inte alls ska vara rädda för, men när vi varit rädda och missmodiga och ändå har modet att möta det svåra så känns segern desto mer ljuvlig 🙂

Kram och lycka till / Johanna

Dags för uppkoppling

Dags för uppkoppling till flödet. En liten skrivande stund innan dagen börjar. Accepterar att varje dag har nya förutsättningar. Så, jag nollställer mig, lägger allt jag lärt mig åt sidan och lyssnar inåt till min intuition och följer den.

Önskar dig en bra dag / Johanna

Man kanske måste bli 50…

… för att verkligen fatta.

Känner bara tacksamhet över att ha hittat min väg. Jag har äntligen ett liv, vilket jag förstås alltid haft, men insett först på sista tiden. Har insett det perfekta i det operfekta. Jag är den jag är och det räcker alldeles utmärkt.

Jag är tacksam för att jag insett att:

  • jag duger som jag är
  • jag gör precis som jag vill och har lust
  • jag har makten att påverka mitt liv
  • jag alltid har ett val
  • jag kan nå mina mål, med hjälp av ett stort mått tålamod, tro på mig själv och att aldrig låta ett misslyckande stoppa mig
  • ”misslyckande” är en förutsättning för att nå framgång
  • jag förtjänar att lyckas
  • jag förtjänar att ha ett kreativt och utvecklande liv på alla plan
  • jag förtjänar att njuta av livets goda och överflöd
  • kärleken räcker till alla bara vi knäcker koden

Listan kan förstås göras oändligt lång. Hjälp mig att bygga på den!

Kram / Johanna

Vi är så mycket mer

Bara för min skull. Bara för mig. Skriva utan att värdera. Öppna portarna och släppa fram det som vill komma ut, även om det känns ovant. Det är så jag behöver vara. Det är så jag behöver skriva, skriva utan att sätta etiketten rätt eller fel.

Tänk, att det är så djupt rotat beteendet att tillfredsställa min omgivning och invänta andras reaktioner, låta andra styra vilket som blir mitt nästa steg, att hela tiden ha beredskapen och gissa vad andra kan tänkas behöva. Det är en djupt rotad reflex som nötts in genom många år. Nu när jag tar steg framåt blir den än tydligare. Jag ser hur jag har betett mig och får en djupare förståelse för de val jag gjort. Jag  rör mig framåt och förlåter mig själv för hur det en gång varit. Jag ser på mig med kärlek och hur modig jag är i mitt växande. Jag vet det. Där ligger mitt fokus och inte på mina brister, eftersom det inte heller är några brister och aldrig varit. Jag har ju gjort så gott jag kunnat utifrån omständigheterna och skyddat mig på det sätt som var nödvändigt en gång. Nu är förutsättningarna annorlunda. Det är dags att fullt ut släppa det som varit och istället ta in det nya, släppa in frisk energi och byta ut det som nu gjort sitt och inte längre är till någon nytta.

Så jag släpper in ljuset och låter kraften stiga upp till ytan och bli synlig, verka på ett sätt så att den sträcker sig långt utanför mig till världen där ute, där den kan göra gott, sprida glädje och visa på att det är ok för andra att göra samma sak. Vi är inte våra begränsningar. Vi är så mycket mer. Det är den vägen jag vill utforska.

Så jag stänger ytterligare en dörr bakom mig och väljer att se framåt, se alla de möjligheter som väntar där ute.

Ett ömsesidigt utbyte

Ständig utveckling. Ständiga steg. Ständig förändring.
Som någon undrade:
”När är du framme då?”
”Aldrig.”

Kvinnan hade suttit där hukande, dag efter dag. Undergiven, längst ner i botten av sin självkänsla. Jag ville inte vara den som bekräftade det låga värde hon själv gav sig, genom att vända bort blicken och bara passera, men visste inte hur jag skulle bemöta hennes sorgsna ögon. Kände själv skulden och det till synes omöjliga i min position. Att skänka en slant till kvinnan hade varit den enkla lösningen men bara en tillfällig sådan, både för henne och för mig. Tanken som gnagde tycktes inte vilja släppa taget om mig, men jag insåg att det var just det jag behövde göra, släppa taget och lita till att jag hade svaret där någonstans, även om jag inte kunde se det för stunden.

Så, en morgon när jag slog upp ögonen, kom det till mig. Jag hade visst något att ge. Jag skulle förstås ge kvinnan något som jag har oändlig tillgång till, något som hjälpt och befriat mig, något som suddat ut all skuld ur mitt sinne och hjälpt mig att sträcka på mig. Jag skulle ge henne kärlek. Med slutna ögon såg jag den undergivna gestalten sittande framför mig. Jag började visualisera en liten boll av ljus och lät den ta plats i kvinnans bröst, lysa upp, värma och göra gott. Det hela tog inte mer än några sekunder och plötsligt bröts min tankebana. Det var dags att kliva upp och börja dagen. Kvinnan försvann ur mina tankar.

Dagen gick. På väg hem från mitt arbete satt hon plötsligt där, kvinnan, och hela hennes ansikte strålade emot mig. Det undergivna uttrycket var borta. Där fanns istället ett befriande leende, som inte gick att ta miste på och det var allt jag behövde veta. Kanske hade jag sått ett frö. Jag ville tro det. Jag ville tro att jag gjort en skillnad, men det kunde också vara hon som gjort en skillnad för mig. Vem vet, kanske var det hon som planterade ljuset i mig och befriade mig från min skuld. Kanske var hon en ängel som fanns där längs min väg för att hjälpa, för att det i själva verkat var jag som behövde hjälpen. Kanske var hennes roll att finnas där för mig, för att läka och hela. Kanske var kvinnan en del av mig som jag fick ta hand om. Vid närmare eftertanke så spelar det ingen roll. Vi fick båda ta emot befrielsens ögonblick. Vem som gav och vem som tog emot är av mindre betydelse. Antagligen var det ett ömsesidigt utbyte.

Ingenting är vad det ser ut att vara, i vilket fall kan vi inte utgå från det. Vi kan omöjligt tänka ut allt och förstå med våra sinnen och det fina är att vi inte behöver förstå. Vi behöver bara släppa taget och följa känslan inom oss, sen ordnar livet resten.

/ Johanna

Intakt i stormens öga

DSC_0330_blogg

Kaoset lever sitt eget liv där utanför. Jag står intakt mitt i stormens öga, skyddad och omhändertagen. Vet att jag behöver inte ändra på några yttre omständigheter, bara låta kaoset vara där och istället lyssna till livets flöde inom mig. Ser bortom det uppenbara. Allt finns där, allt jag någonsin kan drömma om och mer därtill. Jag vet det, med min kropp och mina sinnen, som talar till mig oavbrutet. Tar dem alla på fullaste allvar, medveten om att ingenting är en tillfällighet, ingenting.

Antar utmaningen

DSC_0152_blogg

Ok, antar utmaningen, att ständigt vara på resande fot, ständigt i rörelse, ständigt i förändring. Det är mitt val. Varje ny dag är ett oskrivet blad. Jag kan inte använda mig av de färdigheter jag lärde mig igår. Förutsättningarna är helt nya varje morgon jag öppnar ögonen.
Lyssnar, ibland lite motvilligt, in den nya dagens signaler. En obestämbar känsla smyger sig in i min kropp, en otålighet.
”Stanna inte kvar i det gamla Johanna”, säger den. ”Fortsätt rör dig framåt. Jag tar hand om dig och vägleder dig. Allt du behöver göra är att lyssna”.
Långsamt lär jag mig att min kropp är min vän, i hur skarpa ordalag den än måste tala till mig emellanåt. Den sitter inne med all visdom och är en källa till glädje. Allt jag behöver göra är att lyssna…
Så vad säger den idag?
”Kliv upp Johanna. Våga vara i förändringens flöde. Där vilar möjligheterna. Om du bara visste vilken källa du har att ösa ur, vilket överflöd. Förlora inte en enda minut av din värdefulla tid. Du har så mycket att vinna.”
Den fortsätter.
”Du kan omöjligt föreställa dig med ditt eget sinne vilken fantastisk värld som ligger framför dig. Du måste istället lita till mig, lita till att allt blir bra. Det är ok att inte förstå och istället överlämna dig till känslan jag ger dig. Om du bara visste, skulle du inte tveka en sekund.”

Piruett

DSC_0148_blogg

Spökena och rädslorna dök upp och gjorde sig påminda i sin retfulla dans längs hennes väg, men i det nya ljuset tedde de sig vid närmare betraktelse rätt ofarliga, snarare var deras dans lustig och en aning lekfull. Hon log mot dem och de gjorde en extra piruett i sin virvlande framfart.
   ”Så här enkelt är det”, deras rörelser var inbjudande. ”Kom med oss”.
Det var hennes egna tankar som skapat farorna och när hon nu vågade möta dem upptäckte hon att de demoner, som hon hade varit mest rädd för, faktiskt var hennes bästa vänner. Tacksamt la hon handen mot sitt bröst och tog emot gåvan, lät rädslorna falla till marken, som en klädnad hon inte längre behövde, och sällade sig, på ovana och lite darriga ben, till sina nya dansande vänner.