Ett minne blott

Det här var nytt. En upptäcktsresa.
   ”Nu är jag igång”, tänkte hon.
En spirande känsla spred sig från maggropen, fyllde magen och bröstet för att slutligen nå ansiktet och läpparna, som bara inte kunde stå emot den våg av glädje och värme som vällde fram, utan sprack ut i ett stort, befriande leende.
   ”Det här var mycket lättare än jag trodde”.
Det var faktiskt hon som bestämde nu. Vart tog offret vägen, hennes följeslagare genom alla år? Offret var nu ett minne blott som gjort sin insats, som varit en beskyddare i svåra tider och som hon inte längre behövde. Hennes kompanjon var borta. Borta.

Mitt liv, som jag vill leva det!

DSC_0090_red

Kursstart!
En inspirations- och samtalsgrupp.

”Vart befinner jag mig i mitt liv just nu? Vad inspirerar mig och ger mig glädje? Vad betyder framgång för mig? Förtjänar jag att lyckas? Hur skapar jag förutsättningar att nå dit jag vill komma? Törs jag lita till min ”magkänsla”? Hur ska jag veta vad som är rätt för mig?” Dessa och många fler är frågor vi söker svar på.

Inspirera och låt dig inspireras av andras tankar, funderingar, glädjeämnen och utmaningar. Välkommen till 6 träffar under hösten där vi delar erfarenheter och tar steg tillsammans.

Plats: Karlstad. Kursstart: 15 september 2015.
Läs mer på johannahedstrom.com

Välkommen!

Väntan

Nu var det dags, dags att ta steget in i cirkelns mitt, in i händelsernas centrum, in till hennes rättmätiga plats som deltagare i livet.

Så länge hon kunde minnas hade hon stått utanför och tittat in på de andra och tagit för givet att det var hennes lott, att det var hennes roll och identitet att se på händelserna i ett perspektiv utifrån, att se men ändå inte vara delaktig. Visst hade hon längtat och hon hade kapaciteten någonstans där inom sig, det visste hon, men hade lydigt stått kvar och väntat på omgivningens godkännande, som hon trodde hon behövde men som förstås aldrig kom.

Tiden gick och hon började undra om hon kanske skulle få stå där för alltid. Det fanns ju roligare saker att göra. Kanske dags att byta taktik. En spirande känsla började ge sig tillkänna någonstans i maggropen, knappt märkbar, men gick inte att ta miste på. Den tog gradvis allt mer plats och hon förstod att det var dags att börja lyssna. Hon började ta steg. Ibland föll hon och ett oändligt antal gånger misströstade hon, men den nyväckta känslan gick inte att bortse från. Så hon slickade sina sår, borstade av sig dammet och reste sig igen. 

Det tog tid att ändra gamla mönster men med tålamodet som främsta följeslagare snirklade hon sig fram på sin väg, långsamt men målmedvetet. I takt med att negativa tankar istället byttes ut till möjligheter, började en ny värld öppna sig och gamla vanor bytas till nya och nu stod hon inför valet att ta steget. Beslutet var hennes. Hon lyfte den ena foten.

I förändringens spår

Nu var det dags, dags att ta steget in i cirkelns mitt, in i händelsernas centrum, in till hennes rättmätiga plats som deltagare i livet.

Så länge hon kunde minnas hade hon stått utanför och tittat in på de andra och tagit för givet att det var hennes lott, att det var hennes roll och identitet att se på händelserna i ett perspektiv utifrån, att se men ändå inte vara delaktig. Visst hade hon längtat. Hon hade kapaciteten, det visste hon, men hade lydigt stått kvar och väntat på omgivningens godkännande, som hon trodde hon behövde men som förstås aldrig kom.

Tiden gick och hon började undra om hon kanske skulle få stå där för alltid. Det fanns ju roligare saker att göra. – Kanske dags att byta taktik, tänkte hon.

En spirande känsla hade börjat ge sig tillkänna någonstans i maggropen, knappt märkbar, men det gick inte att ta miste. Den tog gradvis allt mer plats och hon förstod att det var dags att börja lyssna. Så hon började ta steg. Ibland föll hon och hon misströstade ett oändligt antal gånger, men den nyväckta känslan gick inte att bortse från. Så hon slickade sina sår, borstade av sina knän och reste sig igen. Hennes största fiende var hon själv och hennes invanda beteende att stå och vänta.

Det tog tid att ändra gamla mönster men med tålamodet som främsta följeslagare snirklade hon sig fram på sin väg. Långsamt men målmedvetet började möjligheternas värld öppna sig för henne och gamla vanor bytas ut till nya och nu stod hon inför valet att ta steget. Beslutet var hennes. Hon lyfte den ena foten och tog ett steg framåt.

Skuggan på vår väg

Vi rör oss framåt, i ständig förändring. Livet är en konst att följa i flödet med öppet sinne. Rörelsen finns i våra kroppar, i våra sinnen och känslor. Den finns i livet självt. Rörelsen finns i färgen och formen, levande eller frusen, i andhämtningen i bröstet, som nästan osynligt rör sig, i skuggan som följer oss på vår väg. Vi är alla rörelse.

Hittat min plats

Intagit min plats på altanen i morgonsolen. Det här är mitt allra första blogginlägg på nya bloggen. Varmt välkommen! Kul att du hittat hit!

Har suttit och skrivit mycket för mig själv en tid nu och tyckte det var dags att ta steget ut och mötas. Det är så mycket roligare än att sitta ensam på min kammare. Ja, riktigt så illa har det väl inte varit, men tillvaron blir mycket intressantare i mötet oss människor emellan, eller hur?

Min första tanke var att kalla bloggen ”Iakttagelser” som speglar mycket av mitt sätt att se på företeelser jag möter eller snarare så som jag vill se på dem, vilket inte alltid är helt lätt. En iakttagare ser på omvärlden utan att döma. Den ser med öppna ögon, noterar och handlar utifrån rådande omständigheter för att uppnå bästa möjliga resultat. Ett annat skäl att se med en iakttagares ögon är att vi kan inte veta vad som egentligen rör sig inom en annan människa, vilka skäl den har till sitt handlande. Det är så lätt att döma och vi gör det hela tiden. Det är en slags överlevnad, ett skydd för att vara beredd på det oväntade och ta till flykten om det skulle behövas. Vi vill ha kontroll och känna oss trygga. Det är mänskligt. Men baksidan av det är att vi riskerar att missa så mycket på vägen, så många möjligheter som går oss förbi och så många möten som aldrig blir av.

Namnet på min blogg blev dock inte ”Iakttagelser”. Jag kom fram till att det kändes lite för allmänt. Istället blev det till slut ”Liv i rörelse”. I grunden är jag ju dansare och dansen har följt mig hela mitt liv, så det kändes naturligt.

Vi lever i ständig förändring och rör oss framåt vare sig vi vill eller inte. Rörelsen har vi alla i oss. Jag tror att vårt förhållningssätt till förändring är helt avgörande för framgången i våra liv, framgång i stort som smått. Rörelsen har följt mig genom dansen sen jag var liten och hjälpt mig att se och förstå rörelsen även inom oss. De hänger ihop och går inte att skilja åt. Så med den här bloggen vill jag ge en glimt av livet ur rörelsens perspektiv, både den inre så väl som den yttre och jag väljer att vara en iakttagare som ser på företeelserna genom mitt eget speciella fönster.

Jag har hittat min plats i den här världen, både på de inre och yttre planet, och nu jobbar jag vidare utifrån den plattformen, som en iakttagare. Resan har bara börjat. Välkommen att följa mig på min blogg ”Liv i rörelse”!

/ Johanna