Intakt i stormens öga

DSC_0330_blogg

Kaoset lever sitt eget liv där utanför. Jag står intakt mitt i stormens öga, skyddad och omhändertagen. Vet att jag behöver inte ändra på några yttre omständigheter, bara låta kaoset vara där och istället lyssna till livets flöde inom mig. Ser bortom det uppenbara. Allt finns där, allt jag någonsin kan drömma om och mer därtill. Jag vet det, med min kropp och mina sinnen, som talar till mig oavbrutet. Tar dem alla på fullaste allvar, medveten om att ingenting är en tillfällighet, ingenting.

Antar utmaningen

DSC_0152_blogg

Ok, antar utmaningen, att ständigt vara på resande fot, ständigt i rörelse, ständigt i förändring. Det är mitt val. Varje ny dag är ett oskrivet blad. Jag kan inte använda mig av de färdigheter jag lärde mig igår. Förutsättningarna är helt nya varje morgon jag öppnar ögonen.
Lyssnar, ibland lite motvilligt, in den nya dagens signaler. En obestämbar känsla smyger sig in i min kropp, en otålighet.
”Stanna inte kvar i det gamla Johanna”, säger den. ”Fortsätt rör dig framåt. Jag tar hand om dig och vägleder dig. Allt du behöver göra är att lyssna”.
Långsamt lär jag mig att min kropp är min vän, i hur skarpa ordalag den än måste tala till mig emellanåt. Den sitter inne med all visdom och är en källa till glädje. Allt jag behöver göra är att lyssna…
Så vad säger den idag?
”Kliv upp Johanna. Våga vara i förändringens flöde. Där vilar möjligheterna. Om du bara visste vilken källa du har att ösa ur, vilket överflöd. Förlora inte en enda minut av din värdefulla tid. Du har så mycket att vinna.”
Den fortsätter.
”Du kan omöjligt föreställa dig med ditt eget sinne vilken fantastisk värld som ligger framför dig. Du måste istället lita till mig, lita till att allt blir bra. Det är ok att inte förstå och istället överlämna dig till känslan jag ger dig. Om du bara visste, skulle du inte tveka en sekund.”

Piruett

DSC_0148_blogg

Spökena och rädslorna dök upp och gjorde sig påminda i sin retfulla dans längs hennes väg, men i det nya ljuset tedde de sig vid närmare betraktelse rätt ofarliga, snarare var deras dans lustig och en aning lekfull. Hon log mot dem och de gjorde en extra piruett i sin virvlande framfart.
   ”Så här enkelt är det”, deras rörelser var inbjudande. ”Kom med oss”.
Det var hennes egna tankar som skapat farorna och när hon nu vågade möta dem upptäckte hon att de demoner, som hon hade varit mest rädd för, faktiskt var hennes bästa vänner. Tacksamt la hon handen mot sitt bröst och tog emot gåvan, lät rädslorna falla till marken, som en klädnad hon inte längre behövde, och sällade sig, på ovana och lite darriga ben, till sina nya dansande vänner.

”Varats olidliga lätthet”

Är det någon som kommer ihåg den filmen? Det var främst titeln och hur hon körde in i ljuset som bet sig fast i mitt minne.

”Varats olidliga lätthet…” Där befinner jag mig just nu. Jag väljer min sinnesstämning, det är jag smärtsamt medveten om. Låter enkelt, men vanans makt är stor. Det ligger nära till hands att välja den enkla vägen och krypa in i mitt skydd igen, trots allt en slags trygghet. Men i en håla, gömd från omvärlden, blir det i längden ganska tråkigt. Efter år av förhoppningar om att något ska hända, att jag kanske blir upptäckt och räddad är varat till sist ett mycket mer lockande alternativ.

Jag är mitt uppe i mitt nya liv. Allt är bra. Bara att vänja mig. Hur gör jag då, rent konkret? Har egentligen inga svar. Jag prövar mig fram. När ilskan och frustrationen över det tidigare låsta läget blossar upp, väljer jag att vänta ut den känslan tills den är klar, utan att skynda iväg och börja be om ursäkt eller klämma fram och prestera lösningar. När det väl är klart så är det klart. Våga invänta, blev min lösning. Och nu, i det här läget, är det så tydligt att jag väljer min sinnesstämning. Är fortfarande nybörjare på att må bra. Lättheten är ibland olidlig. Så är det, men den skyddande världen blev för mig i längden allt för tråkig. Istället övervägde möjligheterna och valet blev enkelt.

Så här är jag nu. Mitt val, mitt i den ”olidliga lättheten”, i ljuset, i kraften, i kärleken, i mig. Jag är nybörjare och jag vet att om jag står kvar blir ”varat” med tiden det självklara valet och den nya tryggheten. Förändringen är oundviklig och nödvändig, en resa jag inte vill stå vid sidan av och bara betrakta. Klart att jag vill vara med. Visst är det spännande!

/ Johanna

Osynligt inbäddad

Skärpan skär fram, inifrån och upp ur hennes diffusa skepnad, klär av den gamla, luddiga kostymen och låter den falla till marken. Fram träder en knivskarp figur, som alltid funnits där, men som varit osynligt inbäddad i glömska. Klarheten och skärpan ter sig näst intill outhärdlig i det nakna ljuset, men hon står kvar och inväntar nästa steg. Det är skrämmande och samtidigt lockande. Även om hon är på okänd mark vet hon att hon har allt att vinna. Hon fortsätter framåt. Inga ursäkter. Inga förklaringar. Det behövs inte. Hon gör det hon måste göra. Hon går tyst framåt och iakttar omgivningen med tillförsikt, förlåten allt som varit och börjar sitt nya liv på oskrivet blad.

Ett minne blott

Det här var nytt. En upptäcktsresa.
   ”Nu är jag igång”, tänkte hon.
En spirande känsla spred sig från maggropen, fyllde magen och bröstet för att slutligen nå ansiktet och läpparna, som bara inte kunde stå emot den våg av glädje och värme som vällde fram, utan sprack ut i ett stort, befriande leende.
   ”Det här var mycket lättare än jag trodde”.
Det var faktiskt hon som bestämde nu. Vart tog offret vägen, hennes följeslagare genom alla år? Offret var nu ett minne blott som gjort sin insats, som varit en beskyddare i svåra tider och som hon inte längre behövde. Hennes kompanjon var borta. Borta.

Mitt liv, som jag vill leva det!

DSC_0090_red

Kursstart!
En inspirations- och samtalsgrupp.

”Vart befinner jag mig i mitt liv just nu? Vad inspirerar mig och ger mig glädje? Vad betyder framgång för mig? Förtjänar jag att lyckas? Hur skapar jag förutsättningar att nå dit jag vill komma? Törs jag lita till min ”magkänsla”? Hur ska jag veta vad som är rätt för mig?” Dessa och många fler är frågor vi söker svar på.

Inspirera och låt dig inspireras av andras tankar, funderingar, glädjeämnen och utmaningar. Välkommen till 6 träffar under hösten där vi delar erfarenheter och tar steg tillsammans.

Plats: Karlstad. Kursstart: 15 september 2015.
Läs mer på johannahedstrom.com

Välkommen!

Väntan

Nu var det dags, dags att ta steget in i cirkelns mitt, in i händelsernas centrum, in till hennes rättmätiga plats som deltagare i livet.

Så länge hon kunde minnas hade hon stått utanför och tittat in på de andra och tagit för givet att det var hennes lott, att det var hennes roll och identitet att se på händelserna i ett perspektiv utifrån, att se men ändå inte vara delaktig. Visst hade hon längtat och hon hade kapaciteten någonstans där inom sig, det visste hon, men hade lydigt stått kvar och väntat på omgivningens godkännande, som hon trodde hon behövde men som förstås aldrig kom.

Tiden gick och hon började undra om hon kanske skulle få stå där för alltid. Det fanns ju roligare saker att göra. Kanske dags att byta taktik. En spirande känsla började ge sig tillkänna någonstans i maggropen, knappt märkbar, men gick inte att ta miste på. Den tog gradvis allt mer plats och hon förstod att det var dags att börja lyssna. Hon började ta steg. Ibland föll hon och ett oändligt antal gånger misströstade hon, men den nyväckta känslan gick inte att bortse från. Så hon slickade sina sår, borstade av sig dammet och reste sig igen. 

Det tog tid att ändra gamla mönster men med tålamodet som främsta följeslagare snirklade hon sig fram på sin väg, långsamt men målmedvetet. I takt med att negativa tankar istället byttes ut till möjligheter, började en ny värld öppna sig och gamla vanor bytas till nya och nu stod hon inför valet att ta steget. Beslutet var hennes. Hon lyfte den ena foten.

I förändringens spår

Nu var det dags, dags att ta steget in i cirkelns mitt, in i händelsernas centrum, in till hennes rättmätiga plats som deltagare i livet.

Så länge hon kunde minnas hade hon stått utanför och tittat in på de andra och tagit för givet att det var hennes lott, att det var hennes roll och identitet att se på händelserna i ett perspektiv utifrån, att se men ändå inte vara delaktig. Visst hade hon längtat. Hon hade kapaciteten, det visste hon, men hade lydigt stått kvar och väntat på omgivningens godkännande, som hon trodde hon behövde men som förstås aldrig kom.

Tiden gick och hon började undra om hon kanske skulle få stå där för alltid. Det fanns ju roligare saker att göra. – Kanske dags att byta taktik, tänkte hon.

En spirande känsla hade börjat ge sig tillkänna någonstans i maggropen, knappt märkbar, men det gick inte att ta miste. Den tog gradvis allt mer plats och hon förstod att det var dags att börja lyssna. Så hon började ta steg. Ibland föll hon och hon misströstade ett oändligt antal gånger, men den nyväckta känslan gick inte att bortse från. Så hon slickade sina sår, borstade av sina knän och reste sig igen. Hennes största fiende var hon själv och hennes invanda beteende att stå och vänta.

Det tog tid att ändra gamla mönster men med tålamodet som främsta följeslagare snirklade hon sig fram på sin väg. Långsamt men målmedvetet började möjligheternas värld öppna sig för henne och gamla vanor bytas ut till nya och nu stod hon inför valet att ta steget. Beslutet var hennes. Hon lyfte den ena foten och tog ett steg framåt.