Då kan mirakel hända

DSC_0583_Linn

Varje morgon när jag slår upp ögonen vet jag att jag har fått en ny chans, en ny möjlighet att upptäcka livets oändliga rikedomar. Varje morgon är jag en ny människa som kliver upp ur sängen. Gårdagens meriter är historia. De fungerade bra då och lyfte mig ytterligare en bit mot högre vibrerande frekvenser. De förändrade mig på så sätt att när jag vaknar upp idag ser jag på världen med lite annorlunda ögon. Jag har ett nytt perspektiv när jag tolkar min omvärld. Så mitt jobb handlar om att konstant lägga allt jag vet åt sidan och se på världen med öppna ögon. Jag vet att livets alla rikedomar ligger där och väntar på mig. Allt är redan klart. Det enda jag behöver göra är att se dem, skala av mig gårdagens lager av föreställningar och ta in världen med ny frisk blick. Varje morgon. Då kan mirakel hända.

/ Johanna

Bara göra

Allt går snabbt nu. Det som var sant igår är historia idag. Hela tiden handlar det om att släppa, släppa taget om alla gamla föreställningar. Min viktigaste uppgift just nu är att bara vara i flödet och ha massor av tillit, om jag vill komma framåt. Framåt är enda alternativet. Jag litar till att allt som sker, sker av en orsak. Jag behöver inte låta någon eller något tynga ner mitt sinne eftersom allt är till det bästa, alltid. Mitt värde är konstant. Jag är oändligt älskad, har alltid varit det och kommer alltid att vara det, så de funderingarna kan jag lägga åt sidan. Nu handlar det om att stanna i flödet och förlåta mig massor, när jag inte orkar hålla det. Det är bara att snabbt ta mig tillbaka på spåret och inte fundera så mycket på hur och varför. Bara göra.

Allt gott! / Johanna

Det föränderliga livet

Försöker förhålla mig till det föränderliga livet. Kan tyckas som om jag har någon slags koll ena dagen för att nästa dag upptäcka att jag får börja på ruta ett. Det är som att jag varje dag får revidera allt jag någonsin lärt mig. Jag kan aldrig utgå från att jag har koll på läget, för så fort jag gör det har jag begränsat mina möjligheter att se, att vara öppen för det oförutsedda och livet självt med all dess oändliga rikedom och möjligheter. Men frågan är – klarar jag av att hantera oändligheten? Måste jag kanske muta in mitt lilla hörn och bestämma mig för en sanning för att jag ska överleva mentalt? Det är lätt att förstå varför vi människor gärna köper enkla koncept och lösningar och inrättar omvärlden efter det, delar upp i ”bra” och ”dåligt”, ”rätt” och ”fel” osv. Då slipper vi tänka. Då slipper vi ta ställning. Då slipper vi ta ansvar för oss själva. Åh, visst kan det tyckas skönt att välja den lösningen.

Men… så finns då den där pockande känslan inifrån, som vägrar lämna mig, som otåligt rör sig djupt där inne i maggropen, som törstar och vill något mer, som vill leva och inte bara överleva. Jag kan inte bortse från den. Har verkligen försökt att paketera in den snyggt och stoppa undan den, men den vägrar gå med på att räknas bort. Att ignorera den kan innebära en förlamande trötthet, ilska, frustration och känsla av misslyckande för att jag inte klarar att leva upp till den yttre normen. Jag försöker passa in i ett system som inte är skapat för ett levande och kreativt liv. Det kan tyckas fungera ganska långt upp i åldern, men när man passerat 50 börjar det definitivt bli svårt att hålla tillbaka. Det tar alldeles för mycket kraft och frågan är om det verkligen värt det.

Så hur hanterar jag insikten om min faktiska frihet mentalt? Och hur hittar jag vilan i det jag inte kan kontrollera? Då får jag istället formulera om frågan. Kan jag hitta en annan slags kontroll, kanske en inre kontroll och trygghet att luta mig emot? Så måste det förstås vara och det är här det intressanta börjar, arbetet att lära mig lita till den inre känslan, magkänslan, och låta den vara min ledare och det, i sin tur, handlar om att starta ett tålmodigt arbete att omprogrammera mig själv och min tankar, att våga tro på livets egen kraft och visdom och låta den förvissningen bära mig framåt. Tanken räcker inte till att lösa alla problem, men den kan hjälpa mig att öppna upp för en större visdom, som jag har tillgång till. Man kan kalla den magkänsla, intuition, inspiration, livskraft, Gud och mycket annat, det spelar ingen roll, kraften och visdomen är ändå den samma, samma som jag delar med alla människor.

/ Johanna

Anar konturerna

Anar konturerna
Anar konturerna

Fredag eftermiddag. Himlen öppnade sig just. Och jag som trodde att det var solsken ute. Märklig känsla. Skriver för att samla ihop mig. Nya möten med mina nära. Helande möten. Antar att allt är som det ska vara. Självklart är det. Alla dessa nya steg. Mål som faktiskt uppnås. Det tomrum som då kan uppstå. ”Hur går jag vidare nu?” Angenämt problem, skulle någon kalla det. Får väl lära mig att vara i tomrummet och leva med det en stund. Big deal. I tomrummen skapas möjligheterna. Våga var där en stund och stora saker händer. Sitter så djupt att jag måste vara produktiv, helst göra något som är synligt för omvärlden. Varför inte vara nöjd med att bara vara emellanåt. Alla dessa krav och värderingar. Tror att jag blir galen. Något måste ut ur mig. Kryper i benen. Vill uttrycka mig. Alla människor på flykt. De har fått nog. De vill förändra. Tror på något bättre. Befinner vi oss i ”The shift” nu, den stora förändring där det verkligen krävs av oss att vi håller huvudet kallt och passerar igenom den trånga passagen, ut i friheten. Hålla huvudet kallt. Vi är så nära nu. Ser ljuset och anar konturerna. Det är inte läge att låta rädslan ta över. Huvudet kallt. Stanna i kärleken. Se varje individ som den fantastiska varelse den är, inklusive jag själv. Jag är inget undantag. Du är inget undantag, från alla andra människor på vår planet. Jag kom hit för att uttrycka mig, blomma ut, leva, vara klar och tydlig. Så här är jag. Jag tar steget, andas och gör ”the shift”, ut i ljuset och friheten. Vi ses där ute!

/ Johanna

Vanans makt

Favoritskrivarställe
Favoritskrivarstället

Min sista dag här på Ramnäs. Självklart hittade jag min favoritplats nere vid vattnet igen. I morgon åker jag hem. Det är med blandade känslor jag lämnar den här underbara platsen där jag de här dagarna omslutits av varats trygga famn. Där hemma väntar alla välbekanta mönster och vanans makt. Mönster kanske inte är något fel i sig, men de råkar vara mönster och mönster har en förmåga att skapa fållor där vi tillåter oss att vallas omkring och slutar tänka som enskilda individer, vilket kan vara mycket skrämmande.

Ja, fantastiska steg har tagits de här dagarna, men är jag mogen att möta vardagen med dess mönster? Måste jag möta den, är kanske en relevant fråga? Nej, jag måste självklart ingenting, men jag kanske vill möta vardagen, för att den är den perfekta övningen för mitt växande, en övning i att ställa mig över rädslor som begränsar. Mönster och vanor är ju något jag själv skapar i mina tankar som ett skydd mot det okända. De är inget yttre hot även om det ibland kan tyckas så. Det yttre är bara en spegelbild av det som pågår inom mig och det är jag som väljer hur jag vill läsa av och hantera det jag möter.

Nej jag kommer inte att åka hem och undergivet inordna mig i ledet. Det ligger inte för mig. Jag vet att jag kommer att göra det som krävs för mitt eget och därmed för andras växande, och det är definitivt inte att förminska mig själv. Jag är redo.

/ Johanna

Vågens egen rörelse

Livets egen rörelse
Livets egen rörelse

Så har jag hitta min morgonplats nere vid vattnet. Strax bakom mig hör jag bruset från forsen. Framför mig flyter det lugnt och stilla. Solen skiner från en klarblå himmel. Här i halvskuggan, under lönnarna, är temperaturen riktigt behaglig.

De här dagarna på Ramnäs herrgård går i bara-varats tecken. Prövar på att varken forcera eller  hålla tillbaka, utan istället låta det vara som det är, för att ta reda på vad som händer då, som ett experiment. Har en känsla av att jag under mitt liv ägnat allt för mycket kraft åt att skynda på saker och vilja för mycket, vilket snarare haft en motsatt effekt. Nu väljer jag istället att lyssna in flödet, livets egen rytm, och försöka följa den. För hur skulle det se ut om surfaren försökte kontrollera vågen? Det skulle sluta i katastrof. Nej, hen har bara att gilla läget och hitta vågens egen rörelse. Så varför skulle det inte vara så med livet självt? På samma sätt som surfaren låter jag min andning gå ner i tempo och lyssnar till min egen inre rytm, till vågen, varken skynda på eller hålla tillbaka. Öppnar fri passage.

Fri från vardagens mönster väljer jag nu att möta mig själv de här dagarna. Vet att det finns så mycket att upptäcka, slumrande inom mig, så jag ger mig utrymmet och tillåter allt att bli synligt. Inga tankar är rätt eller fel. De bara är och de står för något. Inget är en tillfällighet.

/ Johanna

Fantastiskt, eller hur!

På cykeltur i Stadsträdgården
Cykelutflykt i Stadsträdgården

Jag har inte kommit så här långt för att gå omkring och fega. Är så rätt på väg. Fick en insikt idag när jag låg på magen i stadsträdgården och studerade grässtråna – det är nu det händer! Jag lever mitt liv så som jag längtar efter att leva det, här och nu. Det är bara att inse fakta och ta emot. Sitter just nu under ett parasoll i museiparken, skriver och väljer precis vad jag vill göra i mitt nästa steg. Fantastiskt, eller hur! Njut och ta tillvara på din dag! / Johanna

Överge aldrig kraften

Tidig morgon, sitter på glasverandan, regn mot fönsterblecket, en kopp rykande grönt ingefärste, hembakat valnötsbröd, skrivarblock och penna. Vad mer kan jag säga? Allt jag behöver just nu.

Stanna i kraften – är denna fullmånens dags ledord. Stanna i kraften, vad du än gör. Inget annat är värt något om inte du har dig själv. Låt inget annat, ingen annan ta ner dig. Det finns det inget eller ingen som är värd. Din kraft behövs i världen. Slösa inte bort den. Det är så lätt att trilla dit, tappa fokus och klä på sig offerrollen. Det är så lätt och samtidigt så mänskligt. Vi får förlåta oss själva. Vi faller emellanåt. Jag faller ofta, men kliver upp mycket snabbare idag. Kanske fäller jag ett par tårar och tycker synd om mig för ett ögonblick, men inser ganska snart att det hjälper ingen, allra minst mig själv.

Jag vill vara med på den här resan och göra det som krävs för att stanna på spåret. Vi har så mycket inom oss som ligger och väntar på att förlösas och blomma ut, så mycket skaparkraft, sån förmåga att forma våra liv så som vi längtar efter att leva dem. Så låt oss ta tillvara på kraften. Överge aldrig dig själv.

Önskar dig en fantastiskt bra dag!
Kram / Johanna

Överge aldrig kraften. Foto: Per-Arne Jensen
Överge aldrig kraften.
Foto: Per-Arne Jensen

Till min vän

Jag beundrar ditt mod, din målmedvetenhet och vilja att ta itu med saker, för att komma vidare. Det är det allt handlar om. Vi vill komma vidare och då får vi göra det som krävs, underordna oss universums lagar, eller hur. Vi ska också komma ihåg att vara snälla och förlåtande mot oss själva och påminna oss om att vi alltid gjort vårt bästa. Nu tar du itu med saker och det är det viktiga. Det är oviktigt vad vi missade att göra. Det viktiga nu är bara hur vi går vidare, precis som du gör. Livet är en rad övningar och vi blir lite bättre och klokare för varje övning. Så klappa dig själv på axeln för det fantastiska jobb du gör nu och se fram emot nästa ”övning” då du får ta ytterligare spännande steg. Ja, egentligen är det ju en fantastiskt spännande resa vi gör, som vi inte alls ska vara rädda för, men när vi varit rädda och missmodiga och ändå har modet att möta det svåra så känns segern desto mer ljuvlig 🙂

Kram och lycka till / Johanna