Dig kan jag alltid lita på

Min kropp, min bästa vän. Skulle kunna förbanna dig när du piskar mig med din rastlöshet och obarmhärtiga kryp i armar och ben. Men jag har förstått att vad du egentligen säger till mig är att jag ska vara i rörelse och inte lägga mig ner och ge upp bara för att det kommer en motgång.

Nej, jag kan inte gömma mig för dig. Du talar ditt tydliga språk på så många sätt och jag har bara att göra som du säger. Så jag gör som du säger. Jag sätter mig i rörelse och i samma ögonblick öppnar sig dörrar. Lugnet, friden och lösningarna kommer till mig. Och när jag väl lyder dig så visar sig steget inte vara så stort. Det var bara tanken på det som skrämde.

Jag kan inte gömma mig. Det ser du, min kropp, till. Jag måste ut där i ljuset och möta min kraft. Det hade jag nog aldrig vågat utan dig. Tack min kropp som jag alltid kan lita på!

Våra kroppar talar till oss på olika sätt. Hur talar din kropp till dig?

Allt gott / Johanna

johannahedstrom.com

Små tuggor

Sedda på avstånd kan hindren tyckas oöverstigliga, i alla fall de hinder jag målar upp i mitt huvud. Oj, vad stora de kan bli, till och med omöjliga att ta mig över kan tyckas. Så jag skjuter på dem lite till och bestämmer mig för att göra något åt dem i morgon istället. Men stora hinder kan alltid brytas ner i mindre steg. Jag äter aldrig maten på min tallrik i en enda tugga. Varför skulle jag göra det? Det är till och med ganska osmart och skulle dessutom göra att jag missar den njutning maten faktiskt kan ge.

Det är precis samma sak jag gör med mina drömmar, tror att de ska uppnås på en gång. Jag gör dem omöjliga från början. Jag vill ha garantier att jag ska lyckas annars låter jag bli. Allt eller inget. Det är inte värt besvikelsen. Då är det tryggare att ha drömmarna på avstånd och se dem med vetskapen att jag alltid kan uppnå dem senare, om jag skulle vilja, för någon gång kommer jag ju att ta tag i dem, eller hur…?

Genom att låta drömmarna stanna i framtiden är det ett sätt att ändå få ha dem kvar. En slags garanti. För vad händer efter att jag uppnått en dröm, om jag nu skulle välja att göra det? Tar det roliga slut då eller kommer det nya drömmar? Vågar jag ta reda på det?

2018 får bli ett år, för mig, fyllt av många små steg. Stora drömmar nedbrutna i små beståndsdelar. Det är ju ändå så att det är de små stegen som räknas. Maten är ändå godast att avnjutas en tugga i taget.

/ Johanna

Våga möta förändring 2018

Ett ljus där vi minst anar det

Förändring kan vara ett skrämmande ord, en tanke som ligger utom din kontroll. Vi står inför ett nytt år som vi ännu inte vet vad det kommer att föra med sig. Det enda vi kan veta med säkerhet är att vi kommer att möta förändring, i det lilla likväl som i det stora. Förändringen är vår vän om vi lär oss att hantera den. Då kan den lyfta oss till oanade höjder och vi kan uppleva saker vi aldrig vågat drömma om. Vi kan hitta ljus där vi minst anar.

Jag tror på det goda i allt vi möter och det var därför jag skrev boken om Sanna, om hur hon kommer hem efter en resa och finner en verklighet hon aldrig kunnat föreställa sig. ”Vidare och igenom” är min gåva till dig. Den är ett sätt att se möjligheter i det till synes omöjliga, att vara öppen för det vi har omkring oss hela tiden. Jag vill rikta ett varmt tack till alla er som redan läst min bok och delat med er av hur den hjälpt er att reflektera över era liv. Det gläder mig i djupet av mitt hjärta att kunna inspirera till nya steg, vidare och igenom.

Jag ser fram emot ett år där jag få spendera mycket tid tillsammans med min bok och verka i dess anda. Jag planerar bland annat träffar under tema förändring, där vi kan mötas och samtala om hur förändring påverkar våra liv och, viktigast av allt, hur vi kan hantera den. Ser fram emot många kreativa samtal 2018. Följ mig på Facebook och få information om när det är något på gång.

Önskar dig ett 2018 med många öppna dörrar och möjligheter!

/ Johanna

Läs mer om boken ”Vidare och igenom” och hur du beställer den. 

I ett nytt ljus

Och på något märkligt sätt går livet vidare. Det som var ett oöverstigligt hinder igår är idag bara ett blekt minne. Jag kom igenom och plötsligt tedde sig dagen i ett nytt ljus. Allt jag behövde göra var att möta smärtan, känna den och låta den passera.

/ J

Juletid i mitt universum

Total återhämtningsdag. Det gick inte på annat sätt än att lyssna på kroppen och ha tillit till att den kommer att vilja röra på sig igen. Idag var soffan skönare.

Dagar för återhämtning. Så viktiga de är. Det är då alla intryck får komma till vila och lägga sig på plats, landa och sorteras, för att bereda marken att öppna upp nya dörrar, när tiden är mogen.

Skriver det som kommer till mig i stunden och vet att det är viktigt information. Kanske mest för mig men kanske också för dig som befinner dig på ungefär samma plats som jag just nu, en plats där du kan känna igen dig. Jag lever i mitt universum, alla lever i sitt, kan inte göra annat även om jag försöker. Det är precis som det ska vara. Ibland möts våra universum och då är det bara att tacka och ta emot.

Har saknat min skrivlust en tid, men det har varit så mycket annat i fokus. Nu glimtade den i alla fall fram. Så gott att vara i skrivandet, i flödet. Det hjälper mig att hålla balansen och ta mig framåt, speciellt när förändringens vindar blåser i världen. Ingen kommer undan. Allt är nytt. Allt. Jag vänder upp och ner på gamla föreställningar. Tvingas omvärdera. Tillåter mig att vara sårbar. För jag vill ju komma framåt. Gamla konventioner tenderar att hålla mig tillbaka men jag ska inte låta någon annan eller något annat diktera mina val. Jag lever i mitt universum och kan inte göra annat även om jag skulle vilja.

Så här i juletider är det inte konstigt att reflektera över vad som egentligen är viktigt. Är rushen där ute i julhandeln viktig? Nej, inte för mig. Min kropp talar sitt tydliga språk. Den vill verkligen inte vistas där ute i bruset och jakten på lyckan, speciellt då jag vet att lyckan har jag ju här hos mig, i stillheten och i mötet med mina nära. Så varför springa så långt?

Kramar och ta hand om dig i juletid

/ Johanna

Min bok och jag

Bokutgivning. En helt ny värld att ge mig ut i. Lär mig längs vägen och kan garantera att jag lärt mig massor som jag har med mig i bagaget tills nästa gång…

Men bara för att boken är utgiven är resan långtifrån över. Det är som att jag fått en ny vän att spendera tid med. Nu ska vi hänga ett tag, min bok och jag, och förhoppningsvis för en lång tid framöver. Inget gläder mig mer än när jag får respons av mina läsare att de ser boken som en ögonöppnare och hjälp i deras utveckling, att boken är ”en vän de längtar hem till och inte kan lägga ifrån sig”. Jag är så tacksam till alla er som hör av er med era olika upplevelser och att vi har en dialog. Jag lär mig och utvecklas massor. Det stärker mig också att fortsätta mitt arbete.

Jag tog det stora steget att faktiskt ge ut min bok. Jag var vettskrämd ett tag, det ska jag inte förneka, men nu har jag kommit förbi den där stora barriären, det vill säga rädslan för hur min bok skulle tas emot. Att jag tacksamt kan konstatera att den varit till glädje för många så här långt, räcker för mig. Det betyder att då kan den troligtvis vara till glädje för fler. Det ser jag fram emot.

Så till dig som ännu inte läst ”Vidare och igenom” hoppas jag att vi hörs och kanske till och med ses snart.

Allt gott / Johanna

Läs mer om boken ”Vidare och igenom” och hur du beställer den.

Snöskymning

Så gott att snön kom och med den ljuset. Stannar upp. Skalar av. Föser undan allt som distraherar. Allt jag vill är att frilägga den rena känslan. Tänker att vi alla vill vara synliga och älskade för precis det som blir blottlagt.

Jag var en av dem som jagade, men nu tvingas jag stanna upp och lyssna. Jag inser att det jag sökte har jag redan hos mig. Jag kan se det från mitt fönster – ljuset i skymningen och lugnet. Vetskapen om att nu kan jag vila en stund, omsluten och älskad.

/ J

Skillnaden är insikten

I min ensamhet skriver jag utan att tänka och censurera. Då kan fantastiska idéer komma upp till ytan. Möjligheterna finns där alltid. Det handlar bara om att våga tro och vara öppen.

Jag har allt jag behöver i min omedelbara närhet. Det har min kropp lärt mig som ”talat om” att jag inte behöver springa långt eller snabbt efter lyckan. Den har dragit ner mitt tempo och som en kär vän säger så hinner jag på något märkligt sätt ändå uträtta mer.

Min läxa, som min kropp vill lära mig, är att förstå att jag själv bär på  möjligheterna. Jag har dem alldeles nära, här hos mig, inom mig. Så skön den insikten är, att inte behöva jaga efter en lycka långt bort i framtiden. Jag är i framtiden och har egentligen alltid varit det. Skillnaden är insikten.

/ Johanna

Det handlar aldrig om slutprodukten

Det var aldrig resultatet som var det primära. Det var att jag faktiskt gjorde det, gjorde det jag trodde på, klev ut där ute och gjorde mig synlig. Jag gick till handling och genomförde hela resan. Jag gav mig själv den respekten för jag hade inget annat val. Visst hade jag förstås ett val. Det har vi alltid, men i mitt fall hade alternativet varit att svika mig själv och det hade jag inte kunnat leva med.

Många gånger har jag undrat varför jag utsätter mig för utmaningarna. Varför kan jag inte bara ge mig själv lite lugn och ro? Svaret är att jag vet att jag har så mycket mer att erbjuda, så mycket större potential. Vi har det alla. Men jag kan inte bara blunda för det. Visst, jag var rädd, till och med vettskrämd många gånger, och trodde att jag kanske var på väg att bli galen, men jag gjorde det ändå. Dörren tillbaka var redan stängd och jag hade slängt nyckeln. Det fanns inget att vända tillbaka till och någonstans trodde jag tillräckligt mycket på mig själv, övertygad om att jag hade så mycket att vinna. Och jag vann. Jag vann respekt, främst och viktgast min egen, men också från min omgivning, enbart genom att jag vågade.

Det är lätt att stirra sig blind på resultatet och tänka att det måste vara perfekt, men det kan inte vara annat än perfekt när vi är sanna mot oss själva. Min bok var min resa och precis den jag skulle göra. Nu kan jag fortsätta med resten av mitt liv, medveten om att jag kan hantera vad jag än möter. Jodå, jag kommer helt säkert att vara vettskrämd många gånger till, men jag vet att det kommer inte att hindra mig. Och vad gäller resan med min bok så har den bara börjat.

Vi ses vidare / Johanna

Läs mer om boken ”Vidare och igenom”