Nya vyer

Det var med en kraftansträngning och fokus inställt på autopilot som jag tillslut bröt upp från den trygga bubblan jag har där hemma. Sista året har varit en inre process som behövt allt fokus och en trygg miljö att vistas i. En del av mig hade gärna stannat i min bubbla för alltid. Men i längden kan sådan bubblor bli ens egen fiende. De tenderar att krympa för att tillslut bli outhärdligt trånga. Det var dags för mig att bryta mig ut, byta utsikt för ett par dagar och pröva mina vingar. Insåg att enda sättet att komma loss var att stänga av alla tankar och programmera mig till handling, vilka oöverstigliga hinder som än tycktes komma i min väg, för jag vet ju att 99 procent av dem bara sitter i mitt huvud, livrädda för förändring.

Första kvällen var svårast. Det var en chock att komma ut och se mig i det nya ljuset som hittade in i skrymslen och vrår jag inte velat se. Alla invanda, trygga rutiner var som bortblåsta. För några sekunder tycktes slutet nära och ett hopp om fortsättning långt borta. Men jag vet av erfarenhet att allt vänder och kan se väldigt annorlunda ut när jag byter perspektiv. Och i morse när jag vaknade var det verkligen en ny dag. Jag började anpassa mig och hitta nya rutiner utifrån rådande situation. Jag insåg att min utsikt över fjorden inte var helt fel och fåtöljen på mitt rum lämpade sig mycket väl för att ta fram datorn och sätta mig att skriva. Och vad gäller skrivandet så kom ny inspiration till mig tack vare att jag ruskats om lite.

Allt handlar om att gilla läget och jobba därifrån, i varje given situation. Det går alltid att jämföra mig med andra men jag har så mycket att vara tacksam för. Det finns ingen anledning sörja över det jag inte kan eftersom jag kan så otroligt mycket annat. Tacksamhetslistan är lång. Det vet jag ju. Jag behöver bara påminna mig om det emellanåt.

Så nu ska jag dra på mig baddräkten och i min egen takt bege mig till den vackra och rogivande spa-avdelningen, njuta av det salta vattnet och vyn över fjorden, genom de stora panoramafönstren.

Önskar dig en härlig dag med fokus på det ljusa och friska!
Allt gott / Johanna

Nystart

Älskar morgontimmarna! Då har jag min nystart. Denna morgon vilar jag i känslan av att allt ordnar sig, att det inte finns något att oroa mig för. Jag är trygg. Sitter i underbara glasverandan med solen som flödar in över mina ben och fyller dem med kraft. Världen därute har inte riktigt vaknat än. Morgonen är tyst och stilla. Bara någon enstaka bil som passerar på gatan. Dörren står på glänt och jag kikar ut på min älskade lavendel på stentrappsteget. Vackrare än så blir det inte. På ett ögonblick befinner jag mig någonstans i södra Frankrike utan att det kostat minsta ansträngning. Precis så enkelt är livet, om jag tillåter det.

johannahedstrom.com

Vilken dröm längtar efter att få slå ut hos dig?

Landar i vardagen. Det var stora möjligheter som öppnade sig för mig på min resa till Frankrike. Fantastiskt att få en glimt av den potential jag har tillgång till. Den släpper jag inte. Men nu handlar det om att införliva den vetskapen i min vardag och få den att fungera. Det är inte en fråga om, utan snarare hur. Kan vara klurigt nog. Ser det som en utmaning.

Nere i Frankrike på skrivarkursen kunde jag släppa allt och helt ägna mig åt att utforska mitt skapande arbete. Jag hann tänka tankar färdigt och i min takt vilket gav mig en skjuts framåt. Nu, tillbaka här hemma, behöver jag hitta utrymmet och strukturen för att inte tappa farten. Jag ser mitt uppdrag i tre steg:

  1. Det första steget är att visa mig själv att jag tar mitt skrivande på allvar. Nu är det på riktigt.
  2. Nästa steg är att skapa en struktur och vika tiden, lägga in det i mitt schema och göra prioriteringar.
  3. Det tredje steget är att skriva, att öppna upp och låta orden flöda utan att värdera. Till en början är det inte så viktigt vad jag skriver utan mer att få igång flödet.

Så, det är bara att skrida till verket. Det är jag som har kommandot och bestämmer hur mitt liv ska se ut. Att följa mina drömmar är grunden för allt annat jag gör, för mig och för andra i min omgivning. Att skriva är den jag är. Det är helt avgörande att jag ser vikten i att bejaka min längtan. Om jag stänger den inne och håller mig tillbaka leder det bara till en otillfredsställelse som inte är till glädje för någon. Jag skulle vilja dra det så långt och säga att det är livsviktigt att vi bejakar våra drömmar. Det finns egentligen inga ursäkter. Vår kraft behövs i världen mer än någonsin. Det vi drömmer om är en del av en större plan, en harmoni och balans, där vi möts och fungerar tillsammans.

Hur ser det ut i ditt liv? Vad hindrar dig från att gå efter dina drömmar? Eller lever du redan din dröm? Dela gärna med dig av dina erfarenheter och reflektioner här på bloggen. Jag är nyfiken att höra.

Allt gott / Johanna

Pröva du med

Följande rader, hämtade från en återkommande dröm, får sammanfatta min skrivarvecka i la Chapelle-Moulière:

Jag ville få alla förstå hur enkelt det var. Med en lätt vågrörelse i övre delen av ryggraden, lättar fötterna från marken och jag stiger uppåt.
”Det fungerar!” tänker jag. ”Jag kan”.
Känner rörelsen i överkroppen och fortsätter stigningen tills jag svävar i höjd med trädtopparna. Det är jag som bestämmer. Det är inte kroppens rörelse utan mina tankar som styr. Tänker att jag flyger, så gör jag det.
Ser på människorna långt där nedanför. De pekar och spanar oroliga och förvånade upp mot mig.
”Se på mig!” ropar jag. ”Jag flyger! Pröva ni med.”

/ J

Bereda plats för det nya

Regnar mot takfönstret i mitt rum. Har placerat mig på sängen med en god lunch i magen. På hotell la Pomme d’Or har vi varit välförsedda på den punkten. Idag är det sista dagen på skrivarkursen i den lilla byn la Chapelle-Moulière. Idag knöt jag också ihop säcken, lät pusselbitar falla på plats, så nu är jag redo att resa hem igen.

Märkligt hur det är. I min värld är allt precis som det ska vara och det blir precis som det ska bli. Det kan jag alltid konstatera i efterhand. Jag reste hit med en öppen känsla, som ett tomrum jag skapat för att bereda plats för något nytt, som jag inte riktigt visste vad det var. Den här veckan har jag fått fylla tomrummet med nya mål att jobba emot, mål som ger mening.

Jag är så glad och tacksam för mötet med människorna här. I mötet händer något speciellt. Ibland kan jag vilja dra mig undan för att det är bekvämast så, men idag valde jag att utsätta mig och ställa mig där i ”skottlinjen”. Fick lite hjälp av en av mina kurskamrater att gå rakt på den springande punkten, mitt kommande projekt, som nu börjar ta form. Det kommer med all säkerhet att visa sig här på bloggen framöver.

Allt gott. Vi hörs vidare.

/ Johanna

Rätt eller fel? Det bestämmer vi själva

Besök i författarnas rosenträdgård i Cité d’Lecrit i Montmorillon.

Passar på att skriva några rader innan frukost. Idag blir det heldagsutflykt till La Rochelle och havet, men datorn åker förstås med också. Prognosen visar på ”skrivarväder” så jag kan tänka mig att jag landar på något café och slår mig ner där en stund och skriver.

Det är många intryck de här dagarna och skrivandet hjälper mig att sortera tankarna, som en terapi. När jag sätter mig vid datorn startar en process. Vågar jag lita till den så vet jag att orden och svaren kommer till mig. Vi har alla svar vi behöver inom oss, var och en. Det handlar bara om att våga lyssna och våga sätta ord på vad som än kommer upp.

När jag jobbade med dans pratade jag ofta om att lägga ”värderaren” åt sidan och tänka att en rörelse aldrig kan bli fel. Jag jobbade med improvisation och med att hitta det egna uttrycket, så som jag längtade efter att röra mig. Och hur kan det blir fel? Om jag lyfter en arm till sidan, kan någon då komma och säga att så där kan man väl inte lyfte en arm? Nej, jag lyfter armen till sidan för att det känns bra och sen är det inget mer med det. Likadant är det med orden. Jag väljer vilka ord jag vill. De är mina och det som är jag kan aldrig bli fel. Så när jag sitter ensam på min kammare så kan jag åtminstone där välja de ord som känns bra för mig. Det kan vara lösryckta ord, stolpar eller utbroderade meningar. Jag låter orden komma precis som de är. Och när jag så småningom känner mig trygg kanske jag låter någon annan läsa.

Det är bara våra egna tankar, det vill säga, vi själva som kan förstöra för oss. Det är alltid vi själva som bestämmer ”rätt” eller ”fel”. Och det betyder också att det är bara vi själva som kan bestämma att det kanske är helt ok det vi har att komma med. Vi kanske räcker som jag är. Pröva! Det kan vara värt det i slutänden.

Allt gott önskar jag dig / Johanna

 

Skrivarväder

Snart börjar morgonens skrivpass.

Magi, polariteter, konflikt och twist – en kreativ och inspirerande skrivarmorgon. Regnet blöter ner stenbeläggningen på innergården och plockar fram blåregnets intensiva doft, med andra ord ett skrivarvänligt väder. Allt är precis som det ska vara. De här dagarna har jag lagt värderaren och den inre kritikern åt sidan. Mitt fokus är att få ut så mycket som möjligt av kursen och vill inte bli distraherad av ett ego som sinkar. Nu är det inte fokus på vad jag inte kan göra utan hur jag kommer vidare. Det är läskigt och utmanande men jag hittar öppningarna och lösningarna och framför allt jag vågar. Är så tacksam att jag tagit steget utanför min komfortzon. / J

Förflyttad

Ena stunden högt uppe i luften, den andra i en liten by på franska landsorten. Ena dagen omgiven av vardagens vanor, nästa dag promenader på små krokiga bygator med historiska anor. Snabbt förflyttad. Så långt bort men ändå nära. För några dagar får jag vara en del av ett liv som är vardag för någon annan. / J

La Chapelle-Moulière

Tankar från taxfree zone

Hittade ett skönt hörn i vimlet. Ryggen fri och jag ser allt som händer. Befinner mig i taxfree zonen. Butiker, caféer, restauranger och en massa människor på väg. Ska väl snart få i mig något att äta. Vid gate E14 kom just ett par passagerare i sista minuten. Var precis att de hann med. Jag är i alla fall här i god tid, hmm … Kom vid 6-tiden och avreser 12.40. Men när jag kan sitta med datorn och skriva är det inte så illa ändå.

Nu är det bara jag, precis som jag tycker om att ha det när jag reser. Det blir på mina villkor. Tänker inte fråga mig varför, om jag har problem med gränssättning eller att uttala mina önskningar. Nej, tänker inte gräva mer utan bara konstatera att så här är det och jobba därifrån. Behöver saker hela tiden redas ut, som någon klok sa till mig nyligen? Varför inte bara släppa? Det behöver inte betyda att jag lever i förnekelse, bara att jag släpper. Det blir så mycket enklare så. / J

På väg

Anlänt till Gardemoen, några timmar tidigt men jag slår mig gärna ner på ett café, tar en kopp te och plockar fram penna, block och dator. Ett utmärkt sätt att fördriva tiden på.

Bussresan från Karlstad gick smidigt. Det blev inte många timmars sömn men det tar jag igen på flyg och tåg. Det får bli i småportioner. Känns bra att kliva utanför min komfortzon och inte vara så bekväm som jag lätt blir i vardagen. Skönt och befriande att bryta rutinerna och veta att jag fungerar ändå. Det håller mig levande.

Spännande att få en glimt av Oslo också. Slår mig att det är åratal sen jag var här. Det var mäktigt att åka in i den ännu sovande staden. Överallt verkar det byggas. Statskärnan gav ett futuristiskt och lite spaecat (stavas det så?) intryck, det strama och samtidigt lekfulla, en glimt av framtiden som jag nu färdas in i.

Ja, nu har min resa börjat och kanske är det mest en inre resa jag gör. Jag tycker om att komma till nya platser jag aldrig varit på, komma loss ur normer och rutiner. Jag reser själv, gör saker i min takt och på mina villkor. Lite äventyrligt och håller mig vid liv.

Vi hörs vidare / Johanna