Som i en viskning

Vidöppna dörrar. En bris blåser rakt igenom rummen och sätter de ljusa, tunna bomullsgardinerna i rörelse. De dansar och jag dansar, inombords. Jag är öppen och tar emot ljuset och kraften. Kan inte låta bli att småle. Att det skulle ta sådan tid att upptäcka hur enkelt det egentligen är att leva bara genom en skiftning tanken. När jag lyckas hitta frekvensen, där jag ser enbart möjligheter, kommer allt det jag längtat efter till mig, lätt som i en viskning. För ibland är det bara en viskning, som riskerar att slinka förbi oupptäckt. Den kräver min närvaro. Allt jag behöver göra är att hålla mig vaken.

/ Johanna

 

Känn dig värdig

Så mysigt med snöstorm ute när jag är varm och trygg här hemma i min grotta. Känns nästan som om jag för alltid lämnat världen därute att klara sig utan mig. Åtminstone känns det så en sån här dag.

Har precis avnjutit varm choklad på havredryck och ostmacka med hemmagjord, inlagd rödlök. Vad mer kan jag önska mig egentligen. Det är precis så här det känns att leva i överflöd tänker jag. Det gör ingen skillnad om jag har en miljon kronor på mitt bankkonto eller inte. Jag är lika rik i båda fallen.

Tänker att det är viktigt att vi håller fokus på det ljusa och starka. Att förminska sig själv och huka sig av skuld eller tron på att vara mindre värd, kommer aldrig att hjälpa varken mig själv eller någon annan. Nej, det är ju så att kärlek och ljus räcker till alla i överflöd. Det är bara att ge och ta emot och känna sig värdig gåvan. Ja, för att ta emot är faktiskt också att ge, det vill säga ge givaren förtroendet och på så sätt visa att gåvan är värdefull. Vi behöver alla öva oss på att ta emot det livet hela tiden erbjuder oss.

Så håll stadigt fokus på det ljusa och starka och ge det näring så att det kan växa. Känn dig värdig!

Allt gott / Johanna

Dig kan jag alltid lita på

Min kropp, min bästa vän. Skulle kunna förbanna dig när du piskar mig med din rastlöshet och obarmhärtiga kryp i armar och ben. Men jag har förstått att vad du egentligen säger till mig är att jag ska vara i rörelse och inte lägga mig ner och ge upp bara för att det kommer en motgång.

Nej, jag kan inte gömma mig för dig. Du talar ditt tydliga språk på så många sätt och jag har bara att göra som du säger. Så jag gör som du säger. Jag sätter mig i rörelse och i samma ögonblick öppnar sig dörrar. Lugnet, friden och lösningarna kommer till mig. Och när jag väl lyder dig så visar sig steget inte vara så stort. Det var bara tanken på det som skrämde.

Jag kan inte gömma mig. Det ser du, min kropp, till. Jag måste ut där i ljuset och möta min kraft. Det hade jag nog aldrig vågat utan dig. Tack min kropp som jag alltid kan lita på!

Våra kroppar talar till oss på olika sätt. Hur talar din kropp till dig?

Allt gott / Johanna

johannahedstrom.com

Små tuggor

Sedda på avstånd kan hindren tyckas oöverstigliga, i alla fall de hinder jag målar upp i mitt huvud. Oj, vad stora de kan bli, till och med omöjliga att ta mig över kan tyckas. Så jag skjuter på dem lite till och bestämmer mig för att göra något åt dem i morgon istället. Men stora hinder kan alltid brytas ner i mindre steg. Jag äter aldrig maten på min tallrik i en enda tugga. Varför skulle jag göra det? Det är till och med ganska osmart och skulle dessutom göra att jag missar den njutning maten faktiskt kan ge.

Det är precis samma sak jag gör med mina drömmar, tror att de ska uppnås på en gång. Jag gör dem omöjliga från början. Jag vill ha garantier att jag ska lyckas annars låter jag bli. Allt eller inget. Det är inte värt besvikelsen. Då är det tryggare att ha drömmarna på avstånd och se dem med vetskapen att jag alltid kan uppnå dem senare, om jag skulle vilja, för någon gång kommer jag ju att ta tag i dem, eller hur…?

Genom att låta drömmarna stanna i framtiden är det ett sätt att ändå få ha dem kvar. En slags garanti. För vad händer efter att jag uppnått en dröm, om jag nu skulle välja att göra det? Tar det roliga slut då eller kommer det nya drömmar? Vågar jag ta reda på det?

2018 får bli ett år, för mig, fyllt av många små steg. Stora drömmar nedbrutna i små beståndsdelar. Det är ju ändå så att det är de små stegen som räknas. Maten är ändå godast att avnjutas en tugga i taget.

/ Johanna

I ett nytt ljus

Och på något märkligt sätt går livet vidare. Det som var ett oöverstigligt hinder igår är idag bara ett blekt minne. Jag kom igenom och plötsligt tedde sig dagen i ett nytt ljus. Allt jag behövde göra var att möta smärtan, känna den och låta den passera.

/ J

Juletid i mitt universum

Total återhämtningsdag. Det gick inte på annat sätt än att lyssna på kroppen och ha tillit till att den kommer att vilja röra på sig igen. Idag var soffan skönare.

Dagar för återhämtning. Så viktiga de är. Det är då alla intryck får komma till vila och lägga sig på plats, landa och sorteras, för att bereda marken att öppna upp nya dörrar, när tiden är mogen.

Skriver det som kommer till mig i stunden och vet att det är viktigt information. Kanske mest för mig men kanske också för dig som befinner dig på ungefär samma plats som jag just nu, en plats där du kan känna igen dig. Jag lever i mitt universum, alla lever i sitt, kan inte göra annat även om jag försöker. Det är precis som det ska vara. Ibland möts våra universum och då är det bara att tacka och ta emot.

Har saknat min skrivlust en tid, men det har varit så mycket annat i fokus. Nu glimtade den i alla fall fram. Så gott att vara i skrivandet, i flödet. Det hjälper mig att hålla balansen och ta mig framåt, speciellt när förändringens vindar blåser i världen. Ingen kommer undan. Allt är nytt. Allt. Jag vänder upp och ner på gamla föreställningar. Tvingas omvärdera. Tillåter mig att vara sårbar. För jag vill ju komma framåt. Gamla konventioner tenderar att hålla mig tillbaka men jag ska inte låta någon annan eller något annat diktera mina val. Jag lever i mitt universum och kan inte göra annat även om jag skulle vilja.

Så här i juletider är det inte konstigt att reflektera över vad som egentligen är viktigt. Är rushen där ute i julhandeln viktig? Nej, inte för mig. Min kropp talar sitt tydliga språk. Den vill verkligen inte vistas där ute i bruset och jakten på lyckan, speciellt då jag vet att lyckan har jag ju här hos mig, i stillheten och i mötet med mina nära. Så varför springa så långt?

Kramar och ta hand om dig i juletid

/ Johanna

Snöskymning

Så gott att snön kom och med den ljuset. Stannar upp. Skalar av. Föser undan allt som distraherar. Allt jag vill är att frilägga den rena känslan. Tänker att vi alla vill vara synliga och älskade för precis det som blir blottlagt.

Jag var en av dem som jagade, men nu tvingas jag stanna upp och lyssna. Jag inser att det jag sökte har jag redan hos mig. Jag kan se det från mitt fönster – ljuset i skymningen och lugnet. Vetskapen om att nu kan jag vila en stund, omsluten och älskad.

/ J