Det börjar med mig

Känner att jag är nära nu. Ett skifte. Och för att passera in i det nya behöver jag kunna släppa den kamp som pågår. Jag kan inte räkna ut allt i mitt huvud utan behöver lyssna till känslan och låta den leda.

Hur viktigt är det att ha ”rätt” och vinna den kortsiktiga striden? Nej, det är definitivt inte värt det och jag kan inte heller ändra på någon annan i tron att mitt liv ska fungera bättre då. Tvärtom behöver jag våga låta min nästa gå fri att göra sina egna val, precis som jag gör mina. Jag behöver inte någon annans godkännande och klartecken för att följa min väg. Jag är också fri att välja.

Det kan låta stort ”att följa min väg”, men för det mesta är det de små skiftningarna det handlar om, som att stolt sträcka på min kroppshållning, att våga säga nej när jag av gammal vana brukat säga ja, att kanske testa något nytt, som att cykla en annan väg hem från jobbet. Oftast är det de små sakerna som ger de största förändringarna.

Jag tror att vi människor kan leva tillsammans med våra olikheter och respektera varandra. Om jag beslutar mig för att följa min väg, som kanske tar en lite ny riktning, kan jag vara rädd för att ensamheten blir ett faktum. Men känslan i mig pockar på ett sätt jag inte kan bortse från. Jag måste våga ta risken och utforska möjligheten att leva som en fri individ, tillsammans med andra fria individer. Det är min tro att det är svaret på allt, ja, till och med på världsfreden. Det börjar med mig.

/ Johanna

Bara genom att ge upp

Det är inte genom att kämpa mig igenom hindren som jag kommer framåt. Det är när jag ger upp kampen och bara glider igenom, som jag verkligen kommer vidare.

Livet ska inte vara hårt. Det ska vara enkelt. Vi skapar både hindren och kampen alldeles själva, i våra huvuden, och helt i onödan, när vi egentligen bara kan släppa allt och se att det är klart. Kärleken finns där redan och väntar på att vi ska upptäcka den.

Och varför bygger vi i så fall hinder vi inte behöver? Jo, det är rädslan och förväntningarna på att allt ska gå åt skogen. Det är vad vi lärde oss en gång som barn att så fungerar världen. Vi lärde oss av de vuxna som själva en gång lärt sig och som i sin tur låtit rädslan styra deras val. Arvet förs vidare från generation till generation, ända tills någon bestämmer sig för att bryta kedjan.

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk och vem vet, kanske är just du den länken. Om det så vore, vilken makt du skulle ha att påverka framtiden, bara genom att ”ge upp”. Hisnande tanke, eller hur?

Önskar dig den bästa dagen / Johanna

Foto: P-A Jensen

Fokus på processen

Ibland måste allt annat läggas åt sidan, för att jag ska kunna fokusera på processen, för att jag ska kunna röra mig vidare framåt. Stagnation är inte ett alternativ. Vi människor är så mycket mer.

Ett liv som bara innebär att överleva är ett halvt liv. Vi är skapta med en oändligt mycket större potential än så, en potential som det är meningen att vi ska använda oss av. Det är en utmanande resa som emellanåt kräver självransakan och mod att våga möta sig själv, mod att våga se sin storhet.

Så ibland är det nödvändigt att lägga ner allt jag har för mina händer och göra det som måste göras, hur skrämmande det än är. I slutänden är vinsten värd allt arbete, för jag har min frihet och jag har min självrespekt.

/ Johanna

”Ja, äntligen!”

Tänk att det kan vara så mörkt ena stunden och så befriande i nästa, speciellt när jag vet att det inte är en tillfällighet utan något jag jobbat för. Det ger verkligen hopp. En liten insikt och modet att möta smärtan så är jag igenom.

Det var en trång passage den här gången, min kropp vägrade ta ett enda steg till, och känslan var näst intill hopplös, men med åren har jag lärt mig att det alltid vänder om jag inte väjer utan håller stadig kurs. Tillit kallas det.

Kanske det ”bara” var den här passagen som stod emellan mig och friheten den här gången, allt som behövdes för att komma vidare. Vem vet? Det visar sig, men jag är redo för vad som än kommer i min väg. Behövs det så gör jag bara proceduren en gång till. Jag gör den så många gånger som krävs.

Som ett bevis på att jag kommit vidare svarar min kropp. Det är som att något förstenat och kompakt äntligen börjat röra på sig och släppa in ljus, energi och syre till mina celler. Min kropp säger ”JA, äntligen!”

Allt gott / Johanna

En oändlig potential

DSC_0044_blogg

Att jag har en oändlig potential råder det inget tvivel om. Det har vi alla. Allting handlar om vägen dit och om jag är beredd att göra jobbet som krävs. / J

”Måste” – ett onödigt ord

DSC_0041_blogg4

Så kom ledigheten. Kände så starkt att jag ville bara vara och inte jaga efter semester troféer. Så jag valde att lyssna på den rösten. Stod emot de första två veckornas alla borden och måsten. Tog dagen som den kom. Gjorde det jag mest av allt behövde – skrev, yogade och gjorde utflykter med min cykel (det finns så mycket vackert att se i vår natur och vårt närområde). Och ville jag bara vara så gjorde jag det också. Varför komplicera saker?

Tillslut inträdde lugnet. Jag har kommit ner till en nivå där jag inte längtar efter något annat än att bara få vara i min egen rytm, i mitt eget flöde. Jag är evigt tacksam att jag stod emot alla de krav som försökte dra i mig åt olika håll.

Det finns absolut inget jag måste göra. Ordet ”måste” är ett onödigt ord som helt borde strykas ur den svenska ordlistan. Jag är så glad och tacksam att jag strök ordet ur mitt register i alla fall och vågade passera igenom den obekväma borde- och måstefasen, passera och komma ut på andra sidan.

Önskar dig också en skön ”måstefri” dag.
/ Johanna

Lite tyst?

Om ni tycker att det verkar vara lite tyst på bloggfronten för min del så beror det på att jag just nu är inne i ett annat skrivprojekt som upptar mitt fokus, ett spännande projekt jag hoppas kunna berätta mer om framöver. Jag har med andra ord inte glömt min blogg, men allt har sin tid. Det handlar om att följa flödet, eller hur! Jag kommer att dyka upp med nya inlägg med jämna mellanrum.

Allt gott!
Vi hörs vidare
/ Johanna

Vilar en stund

Tänjer på gränserna och behöver stanna upp ett ögonblick. Tar av mig skorna och svalkar fötterna i vattenbrynet. Kvällshimlens färger skiftar i mjuka nyanser och förändras från sekund till sekund. Andas in doften av sötvatten och sträcker på tårna så de möter vågens krusning som rullar in över den ännu solvarma berghällen. Vilar en stund innan färden fortsätter mot nya mål och höjder.

/ J

Fridfulla dagar och trånga passager

Var och en pysslar med sitt
Var och en pysslar med sitt

Semesterdag. Har slagit mig ner i glasverandan med öppna dörrar ut till trädgården och sommarvärmen. Lyssnar till bevattningen på hallonhäcken, som gett många fina frukostar med färska hallon i yoghurten. Vi pysslar var och en med sitt i en ordlös samvaro och gemenskap. Det är en skön, ledig dag.

Ja, idag råder friden och lugnet. Så såg det inte ut igår då jag hade en sån där ”trång passage”, som jag brukar kalla det. De är ett intressant fenomen de där dagarna. Det kan ligga nära till hands att tro att de bara är av ondo och att det i stunden känns som om det inte finns något hopp, men de är tvärtom vägen igenom och ut i friheten. Det är lite som att födas på nytt. För att komma ut måste jag igenom det där nålsögat. Det finns ingen väg runt och att backa är inte ett alternativ, men med tiden har jag lärt mig att inte drabbas av panik utan bara se till att transportera mig igenom utan att lägga ett värde i det som sker. Även om det inte känns så i stunden så vet jag att det blir bättre. Ja det blir till och med ännu bättre än innan och en lättnad och härlig befrielse när jag väl är igenom. Jag har klarat av något och växer av utmaningen. Jag har inte tillåtit känslan att vara herre över mig utan satt mig över obehaget, intalat mig att det är bara en känsla och inget att väja för. Det är fullkomligt värt resan. Så, smärta är inte nödvändigtvis bara av ondo. Den kan vara nyckeln tillfriheten och det vore rent av dumt av mig att inte ta chansen att möta den.

Så jag kom igenom också den här gången. Jag besegrade smärtan och idag råder lugnet och jag vilar tryggt i vetskapen att allt sker till det bästa.