Julstämning

DSC_0119_blogg2

Dan före dan före… Möter julen med öppet sinne. Rensar, nollställer alla förväntningar. Iakttar min omvärld och låter det vara som det är. Viktigast av allt är ljuset i mitt hjärta.

/ J

Hela skillnaden

DSC_0453_blogg

Andas. Känner avspänningen sprida sig i kroppen. Färdas igenom lager av tankar, bilder, minnen som dyker upp. Låter dem passera. Behåller kraften i mig, här och nu. Kraften är min och jag avgör vad den ska användas till. Den är min rättighet. Tänker att vi alla är här med en önskan att må bra, att vara levande och kunna uttrycka den vi är, innerst inne, den vi längtar efter att vara. Tänker också att rädslan för kraften är stor. Vi kanske måste släppa kontroll. Vi kanske måste omvärdera saker i livet. Vi kanske måste släppa det som vi trodde var lyckan för att vinna den på riktigt, släppa allt, alla föreställningar vi någonsin haft, kliva utanför boxen, normen för hur ett liv ska se ut. Vi kanske måste våga riskera allt, för att vinna. Det är nödvändigtvis inte synligt för den utomstående, förändringen sker inte på ytan, utan livet tycks fortskrida som vanligt med en möjligtvis lite gladare ton, men för den som tar stegen är det hela skillnaden. / J

Julafton, en dag som alla andra

Tomten förbereder sig för julen
Tomten förbereder sig

Julen, en helt vanlig dag, det vill säga om man ser varje dag som en fest. Jag firar varje dag, hela året och julen är inget undantag. Alla måsten är på så vis utspridda över året och knappt märkbara. Med andra ord finns inga förväntningar som bäddar för besvikelser. Julen blir en fest, precis som varje dag är.
”Vad firar vi idag? Att det är onsdag.”
”Ja, visst är det värt att fira!”
Vi bestämmer själva när, var och hur det är fest.

Och vad gäller julen så behövs det inte mycket för att julstämningen ska infinna sig. Det handlar om att skapa de rätta förutsättningar de som du längtar efter. Hur ser din önskejul ut om du får välja fritt? Vilka människor är viktigast för dig att du har omkring dig? Vill du kanske till och med fira julen själv? Ja, det kan man faktiskt också göra om man vill.

Jag undrar, måste hela tjocka släkten umgås koncentrerat just på julafton, måste vi uppfylla svärmors önskemål till punkt och pricka eller dränka barnen i ett hav av julklappar för att den där perfekta känslan ska infinna sig? Är det just julbordet, med 25 olika rätter, som är viktigast att mötas över, för att sen dessutom vara tvungen att äta resterna ända fram till nyår? Är det njutning? Och vem är det som lagar maten och tar hand om disken, ett heltidsarbete? Någon måste göra det.

Tänk om det är så att vi alla i hemlighet går och längtar efter en lugn stund (svärmor också) med tid för varandra, och oss själva, men ändå anstränger sig hårt för att göra alla andra nöjda på ett sätt som de kanske inte alls har intresse av, bara för att vi tror att det ska vara så? Kan vi skala av alla måsten, förenkla på något sätt och ändå känna att vi uppnår julefrid? Kan det räcka att vi strålar samman, ett par dagar före jul, över en saffranskaka och några tända ljus eller serverar ett par enkla men väl valda rätter på julbordet, och istället hinner föra ett riktigt samtal eller bara vara tillsammans i lugn och ro?

DSC_0134_blogg
Tänd ett ljus och skapa din jul

Sen har vi själva julstöket. Jag är uppvuxen med att allt måste städas från grunden, och då menar jag allt, och grundligt, innan jag kan börja dekorera och göra fint. Idag går jag istället direkt på kärnan. Väljer en hylla eller ett bord som kanske varit lite försummat under året och ägnar mig åt att bara göra just den platsen fin. Den blir som en ö i det övriga kaoset, en lugn plats att vila ögonen på, som sen i sin tur kan inspirera mig att gå vidare till nästa utrymme och skapa julstämning där. Sen kanske vi hinner ta ett tag med dammsugaren också och vips är det julfint! Det kanske inte blev rent bakom spisen det här året, inte heller tog jag fram alla tomtar som varit med förut, men vad gjorde det? Jag har mig själv och det är väl det allra viktigaste.

Det intressanta i hela det här resonemanget är att det finns inget rätt eller fel. Det finns en massa olika sätt att fira jul på och kanske det är med stora tjocka släkten också. Min poäng är att vi väljer den jul vi vill fira och jag vet mitt värde så jag kan fira en jul ensam om så skulle vara fallet. Det har jag gjort förut.

/ Johanna

Är jag ”färdig” nu?

Leva enkelt, nära naturen.
Leva enkelt, nära naturen.

Lugnet sprider sig i kroppen. Jag är fullständigt trygg, omsluten, älskad, vakad över. Vad som än sker är jag i trygga händer. Vad jag än möter. Allt är bra. Vänjer mig vid tanken och förhåller mig till den. Låter den vara mitt utgångsläge.

Så vad händer nu då? Är jag ”färdig”? Utexaminerad? Är jag klar med det här livet? Vad ska jag använda mina insikter till? Göra gott? Hur då? På ett sätt känns det som jag bara skulle kunna sitta och meditera, bara vara en god och ljus kraft i världen. Egentligen kanske det räcker… flytta ut i naturen, i avskildhet till en vacker plats, leva enkelt och bara vara, omge mig endast med de närmaste och ge mig ut i världen när jag väljer, på mina villkor.

Var/hur gör jag mest nytta för världen? Det här att fysiskt finnas nära människor för att hjälpa så många som möjligt kanske inte är enda vägen att gå. I vår iver att hjälpa andra kan vi ibland hjälpa för mycket och på ett sätt som kommunicerar att ”du klarar nog inte att ta hand om dig själv”. Eller att vi hjälper andra när det egentligen handlar om oss själva, när vi inte vågar se eller ta i det som är för smärtsamt. Då är det lättare att se till vad vi tycker andra skulle behöva. Det är lättare att tro att kraften ligger utanför oss och att vi hellre fokuserar på symtomen snarare än själva orsaken. Jag menar, jag läser ju av min omvärld med mina erfarenheters filter för ögonen, men vad vet jag egentligen om min nästa och dennes behov? Ger jag verkligen den personen chansen att själv reflektera över vad den vill och behöver och få ta saker i sin egen takt? Kanske det egentligen handlar om mig själv och att det är där mitt ”hjälparbete” ska börja. Tänk om min uppgift är att ta hand om mig och att det räcker, som bidrag till mänskligheten också.

Frågan jag ställer mig är om vår hjälp till andra, många gånger, kanske mer är att stjälpa. Vågar vi verkligen rannsaka oss själva och vara ärliga – hur goda är vi egentligen?

/ Johanna

Det är bara känslor

DSC_0706_Linn

Tillbaka till basen, hela tiden, om och om igen, outtröttligt. Hämta hem kraften och checka av nuläget. Det jag ryggar för är bara känslor och inget farligt. De är inte jag. De är vad jag bestämmer att de ska vara. Möter dem. Ser på dem och låter dem passera. Inget fastnar på mig. Det tillåter jag inte. Jag går fri. Framåt. / J

Allt är ok, under alla omständigheter

DSC_0636_blogg

Vad som än har hänt idag är allt ok. Jag väljer att se det så och då är det så. Vad jag än möter så släpper jag och går igenom. Inget fastnar på mig. Lägger ribban högt mot mina mål och litar till att jag hittar öppningarna längs vägen. För vad händer om jag inte gör det, jo, jag hittar en annan väg. Allt går att fixa på ett eller annat sätt, och gör det inte det lär jag överleva ändå. Så allt är ok, under alla omständigheter. Alltid. Lugnar mitt sinne på så vis.

Önskar dig en skön kväll och natt.
/ Johanna

Reder mitt bo

DSC_0193_blogg

LEDIG DAG!!! Så skönt att jag ger mig själv det så här mitt i veckan, utrymme och tid att känna in min egen rytm. Tacksam. Försöker att släppa tankarna på vad jag tror att jag måste göra och istället lyssna in stunden, vad den kräver. Kanske det är att stoppa i en tvättmaskin eller rensa i slasken, ja, då gör jag det. Rensa avloppet kan vara en skön känsla, att få bort det som hindrar flödet och tvätten tvättar rent. Jag reder mitt bo.

Så här inför jul tycker jag det är skönt att sprida ut det jag vill få gjort, börja i tid och ta det allteftersom det dyker upp. Inga måsten, inga förväntningar att det ska bli på ett visst sätt. Det ska vara ett nöje och det är det att skapa en skön atmosfär för mig och de mina. Jag betar av en sak i taget, tar det jag har lust med. Det som ska bli klart det blir klart. Det brukar bli bra och blir det inte klart då funkar det också, men jag tror att vi ska lyckas få mat på bordet, tända några ljus och skapa julstämning, för det är väl det som det handlar om egentligen.

Tankarna vandrar vidare. Kom på mig själv igår med att oroa mig för något jag inte kunde kontrollera, en småsak egentligen. Blev rädd först och fick den gamla välbekanta känslan av obehag. Den kommer alltid när jag varit modig och vågat sträcka mig utanför min komfortzon. Tänkte att det kanske är nu jag håller på att bli galen, att jag själv har noll koll och alla andra vet sanningen. Men sen tänkte jag att vad kan hända? Om jag släpper all kontroll och alla tankar om den och låter det bli precis som det blir, bara släpper, släpper allt och låter det hända som händer, som ett experiment. Ja, vad kan hända? Jag kommer med all sannolikhet att överleva och dessutom slippa obehagskänslan. Kan faktiskt inte bli bättre och den energi jag använt till att oroa mig kan jag lägga på mer konstruktiva saker, som att må bra och sprida den känslan till min omgivning. Låter som ett betydligt bättre val.

Tänk vad bra saker jag kan komma på genom att rensa slasken. Rekommenderas.

Önskar dig en bra inför-julen-dag!
/ Johanna

Det är bara så ovant

DSC_0179_blogg

Försöker se på världen med det friska, öppna ögat, utan att döma. Vill inte måla in mig i ett hörn där jag inte har fri sikt, där jag riskerar att tappa perspektivet. Nu vill jag vara med och inte ägna min tid åt det som förhalar. Jag vill komma bortom rädslan och fylla på med endast det goda, det som höjer och lyfter mig över futtigheterna. Jag ser med det ögat som ser det goda i människan och jag börjar hos mig själv. Rädslorna finns där men jag låter dem rinna av, för varför ska jag ägna min tid åt dem? Springer, dansar på lätta ben. Jag får ha det bra. Det är bara så ovant. / J

Minnet av hans leende

DSC_0170_blogg

Jag såg på hans ögon att han redan hade lämnat oss. Han befann sig på en annan frekvens. Det var ett lugn och en frid. Han var klar nu och inte längre rädd. Såg hur han iakttog oss andra med ett milt ljus över ansiktet, som om han visste att han inte kunde göra mer. Nu var det upp till oss att se till att förvalta våra liv på bästa sätt. Han gav oss förtroendet. Jag såg honom i det ögonblicket, men jag tror inte de andra gjorde det. De var för upptagna av sina egna rädslor och jag klandrar dem inte. De har sina olika vägar att gå. Jag har min och jag tar med mig minnet av hans leende.  / J