Små tuggor

Sedda på avstånd kan hindren tyckas oöverstigliga, i alla fall de hinder jag målar upp i mitt huvud. Oj, vad stora de kan bli, till och med omöjliga att ta mig över kan tyckas. Så jag skjuter på dem lite till och bestämmer mig för att göra något åt dem i morgon istället. Men stora hinder kan alltid brytas ner i mindre steg. Jag äter aldrig maten på min tallrik i en enda tugga. Varför skulle jag göra det? Det är till och med ganska osmart och skulle dessutom göra att jag missar den njutning maten faktiskt kan ge.

Det är precis samma sak jag gör med mina drömmar, tror att de ska uppnås på en gång. Jag gör dem omöjliga från början. Jag vill ha garantier att jag ska lyckas annars låter jag bli. Allt eller inget. Det är inte värt besvikelsen. Då är det tryggare att ha drömmarna på avstånd och se dem med vetskapen att jag alltid kan uppnå dem senare, om jag skulle vilja, för någon gång kommer jag ju att ta tag i dem, eller hur…?

Genom att låta drömmarna stanna i framtiden är det ett sätt att ändå få ha dem kvar. En slags garanti. För vad händer efter att jag uppnått en dröm, om jag nu skulle välja att göra det? Tar det roliga slut då eller kommer det nya drömmar? Vågar jag ta reda på det?

2018 får bli ett år, för mig, fyllt av många små steg. Stora drömmar nedbrutna i små beståndsdelar. Det är ju ändå så att det är de små stegen som räknas. Maten är ändå godast att avnjutas en tugga i taget.

/ Johanna

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
11Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.