För sent att vända tillbaka

Semester och jag förfogar helt över min tid. Det är rikedom. Det är en utmaning för det blir tydligt att det är upp till mig, att det är jag som är ansvarig för mitt liv, en skrämmande tanke kanske men det är också däri möjligheterna gömmer sig.

Det är jag själv som måste upptäcka mina möjligheter och jag själv som måste fatta mod att ta de nödvändiga stegen. När jag en gång förstått att mitt liv är mitt ansvar och att det bara är jag själv som kan göra de förändringar som krävs går det inte längre att vända tillbaka. Det är stunder när jag tänker att det vore den enklaste lösningen att vända tillbaka till det gamla, det som ändå är bekant och på så vis en trygghet, men när jag fått smaka på den frihet som står till mitt förfogande blir den gamla tryggheten trång, instängd och ett fängelse.

Friheten kan vara något av det mest skrämmande och ansvaret för min egen lycka den största utmaning jag någonsin företar mig. Jag får lära mig att hitta nya redskap att ta mig igenom mina rädslor. Tidigare kunde jag blunda och ägna mig åt det som tillfälligt distraherade mig. Nu vet jag att för varje gång jag väljer distraktioner så hindrar jag mig själv från att nå friheten. Så jag frågar mig – hur mycket är friheten värd? Är den värd att jag utsätter mig för mina största rädslor? Ja, det är den! I det ögonblicket inser jag att jag inte har något val. Jag måste vidare och igenom hur rädd jag än är. För vad är ett liv att leva som förkrympt och förneka mig själv? Det är inte ett liv och det är inte meningen med mitt liv eller någons liv. Möjligheterna finns där ute hela tiden och väntar på att bli upptäckta, men det är upp till mig att ta dem och enda sättet att göra det på är att ge mig själv den respekt jag förtjänar och som jag alltid har förtjänat.

Det finns ingen ondska. Det finns bara rädsla, rädsla för att inte vara sedd och älskad. Vi kan inte kräva att någon annan ska uppfylla det behovet, eftersom det ändå inte fungerar förrän vi själva ger oss det. Lägger jag det ansvaret på andra är jag garanterad att bli besviken eftersom ingen annan än jag själv känner mina verkliga behov. Jag måste stå upp för mig om det ska bli en förändring. Då får jag också andras respekt. Och jag kan garantera att det är så mycket värt det. Känslan av att besegra mina rädslor är obeskrivlig. Jag blir oövervinnerlig. Och egentligen, tekniskt sett, är det inte så svårt. Det är bara att se rädslan i ögonen och veta att den inte kan skada mig. Den är egentligen bara väldigt obehaglig och det kan jag hantera.

Och en sak till. Kan jag så kan du.

Önskar dig den bästa dagen
/ Johanna

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.