Jag – min bästa vän

Är framme och nosar på nya världar. Dörrar öppnas och det känns ovant, till och med skrämmande. ”Inget är konstant utom förändringen” var det någon klok som sa. Så sant.

Så hur förhåller jag mig till förändringen och hur gör jag för att våga lämna det gamla och trygga bakom mig? Jo, jag lär mig att ta några djupa andetag, känna fötterna mot marken och hålla huvudet kallt. Jag lär mig tänka att ”det här kommer också att gå över”. I morgon, om ett par timmar eller nästa sekund kan jag plötsligt se på världen med nya ögon och inget har egentligen förändrats, utom jag själv. Jag har plockat av ännu ett av alla gamla filter från en svunnen tid, filter som bygger på tidigare erfarenheter av hur jag trodde världen såg ut, att jag till exempel inte trodde att jag räckte som jag var och att jag var tvungen att prestera storverk för att räknas.

Ett efter ett släpper jag mina filter och tillåter kroppen att äntligen slappna av. Ja, det är nytt, ovant, tomt och emellanåt skrämmande. Min ensamhet blir tydligare när jag inser att vi alla var och en bara har oss själva i de steg vi tar, att endast jag, och ingen annan, kan ta ansvar för det jag väljer att göra. Det är den skrämmande insikten och samtidigt min enda möjlighet att komma vidare. Men som en tröst tänker jag att det kanske inte heller är så illa att ha mig själv som bästa vän.

/ J

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.