”Ja, äntligen!”

Tänk att det kan vara så mörkt ena stunden och så befriande i nästa, speciellt när jag vet att det inte är en tillfällighet utan något jag jobbat för. Det ger verkligen hopp. En liten insikt och modet att möta smärtan så är jag igenom.

Det var en trång passage den här gången, min kropp vägrade ta ett enda steg till, och känslan var näst intill hopplös, men med åren har jag lärt mig att det alltid vänder om jag inte väjer utan håller stadig kurs. Tillit kallas det.

Kanske det ”bara” var den här passagen som stod emellan mig och friheten den här gången, allt som behövdes för att komma vidare. Vem vet? Det visar sig, men jag är redo för vad som än kommer i min väg. Behövs det så gör jag bara proceduren en gång till. Jag gör den så många gånger som krävs.

Som ett bevis på att jag kommit vidare svarar min kropp. Det är som att något förstenat och kompakt äntligen börjat röra på sig och släppa in ljus, energi och syre till mina celler. Min kropp säger ”JA, äntligen!”

Allt gott / Johanna

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.