Rustar för förändring

Verkligheten förändras i allt snabbare tempo och jag gör allt för att försöka hänga med. Jag är rädd. Jag är lycklig. Jag blir på gränsen till manisk. Dyker in i mitt arbete bortkopplad från omvärlden, tills jag plötsligt vaknar till och blir medveten om det brännande nuet. Först försöker jag värja mig, men vet i nästa stund att jag inte kommer undan. Jag vill inte komma undan. Jag vill framåt och igenom. Och jag gör det, även om det blir en del smärtsamma upplevelser på vägen.

Dagen idag är inte densamma som igår, eller dagen innan, eller någon dag före det. Dagen idag har helt nya förutsättningar. I det nya och ovana hittar jag inte längre tryggheten utanför mig själv. Jag inser dessutom att den tryggheten bara var en illusion, något jag valde att förlita mig till för att det var enklast så. I det nya blir jag istället tvungen att söka inåt för att hitta lugnet. Jag blir min egen förälder som finns för mig i alla lägen, den som aldrig sviker. Det är enda sättet att komma vidare. Jag tar kommandot.

Vi är inte mer än människor och kan inte förlita oss på någon annan hela vägen ut. Vi kan mötas och dela våra tankar, fira tillsammans eller bara vara, men vi har var och en vår egen väg att gå som vi måste gå, om vi någon gång vill hitta den tillfredställelse vi söker.

I en värld som rör sig allt snabbare handlar min överlevnad om förmågan att följa med i rörelsen och att stå stadigt när det blåser. Lägger jag min trygghet där ute i blåsten har den snart tagits ifrån mig och jag är förlorad. Jag vet inte hur framtiden kommer att se ut och det är vad jag rustar mig för. Jag har blivit anförtrodd det här livet för att jag kan klara det, men jag har en hel del att lista ut på vägen.

/ J

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.