Det bästa jag kan ge

Gomorron. Allt väl? Med mig är det bara bra, förstås. Hur skulle det kunna vara annat? Det är bara att se hur mycket fantastiskt jag har runtom kring mig och det är jag som väljer vad jag fäster blicken på. Det är vad precis det handlar om. Tittar jag på solen eller såret på min hand? Det är upp till mig.

Kontinuerligt testas jag att välja. Jag prövas och utvecklar min autopilot att zooma in möjligheterna framför det som stjäl min kraft. De försöker nog, mina gamla plågoandar som suttit på axeln, att ropa efter mig. ”Se mig, se vilka problem jag har, se hur svag jag är, du kan inte lämna mig nu.” De gör sannerligen sitt bästa, men numera ger jag dem bara ett kärleksfullt leende. Jag behöver inte slåss eller försvara mig för jag vet var kraften finns. Den är min och det är jag som förfogar över den.

Ja, hur skulle det kunna vara annat än bra, nu när jag vet att det är jag som väljer? Visst, jag har rätt att vara arg och känna mig förorättad, men nu när jag besitter insikten om mina möjligheter är det bara slöseri med tid och energi att välja något annat än ljuset.

Det finns dock ett skäl att stanna i klagolåten och det är att den trots allt är trygg och hemvan, något jag känner igen och något att hålla mig vid. Den stora kraften och möjligheterna är obeprövade och lite skrämmande. Har jag verkligen förtjänat livets överflöd? Jag skulle vilja säga att det är min plikt att välja livet och alla dess rikedomar. Det är min plikt att visa min omgivning att det är möjligt och att de kan göra det också. Det är min skyldighet gentemot mitt barn och hennes framtid. Det är min skyldighet gentemot mig. Det är vår världs framtid det handlar om och det här är mitt bidrag, det bästa jag kan ge.

/ Johanna

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.