En högst egen individ

DSC_0065_blogg
Två unika individer

Reflekterar över begreppet skuld. Skulden är något jag lägger på mig för att jag anser att jag inte är tillräcklig. En relevant fråga är nog – i vems ögon har jag inte gjort nog?

Samhällets norm utövar ett stort tryck på oss individer. Vi har mycket att leva upp till hur vi förväntas vara för att bli en godkänd samhällsmedborgare. När någon inte följer normen eller kanske misslyckas med att göra det, kan vi andra framstå i en lite bättre dager och känna oss som lite godare människor. En tillfällig tillfredställelse kan då infinna sig. Jag är godkänd enligt en tydlig mätning. Ja, jag är godkänd, men är jag verkligen tillfredsställd på det djupare planet? Är jag i grunden lycklig?

Föräldraskapet är ett sånt område där det är lätt att gå i fällan hur jag förväntas vara och inte vara. Vi vill ju så väl som föräldrar och låter vi då samhällets norm vara en starkare röst än vår egen kan det bli riktigt galet och de goda intentioner vi hade kanske inte alls ger det resultat vi önskade. Vi misslyckas och bygger på den skuld, vi redan hade, ytterligare. Så hur lyckas vi som föräldrar då?

Ser jag på mig och min dotter så har det varit så tydligt att vi är två unika individer, båda med våra olika individuella behov som präglat oss och gett oss de personligheter vi har. En del av mig har nog velat bortse från det och ändå försökt klämma in mig i det förväntade föräldrafacket, hur jag borde vara som mamma och vad det är jag ska lära mitt barn. Idag kan jag så tydligt se hur min dotter på inga sätt är ”min”. Hon är sin egen. Hon hittade sin väg till den här världen via mig. Kanske låter hårt, men på ett sätt var jag bara en kanal för henne att komma ut i sitt liv. Jag har ingen rätt att ”störa” henne i sin utveckling. Jag kan visa mina gränser för vad jag tycker är ok, som en vägledning för henne, men sen är det ändå hon som ska lära känna sina signaler och våga lyssna till dem, lära sig vad som ger önskade eller oönskade effekter. Får hon det bemötande hon förväntade sig eller inte. Vi har det alla naturligt inom oss att vi vill göra gott, just för att vi vill bli godkända och känna att vi har en tillhörighet, så jag tror att vi som föräldrar ska lära oss lita till den kraften hos våra barn.

Jag vill på inget sätt hålla min dotter tillbaka och lägga skuld på henne att hon ska fylla mina känslomässiga tomrum. Jag vill släppa henne fri att ta för sig av det fantastiska liv som ligger framför henne och hon gör det så bra. Hon vet själv och har tillgång till alla verktyg hon behöver, via sig själv. Jag behöver inte göra något annat än att ge henne fri passage och njuta av att se henne hungrigt ta för sig. Sen är det ju så att jag har mitt eget liv och mina drömmar att förverkliga jag med. Det jag önskar för min dotter gäller för mig lika mycket. Jag hittade också min kanal ut, en gång, via min mamma, ut i mitt liv.

Vi ska alla släppa varandra fria, inklusive oss själva. Jag kom hit till den här världen för att vara den bästa versionen av mig. Vi har alla den rätten. Du har den också. Vi kan inte hålla på att bara springa runt och försöka reparera de skador vi orsakat världen, varandra och oss själva. Vi måste börja förändra från grunden, se vilka vi egentligen är och plocka fram de resurser vi bär på, vara de vi längtar efter att vara. Det är vad vi har att göra om vi verkligen vill åstadkomma en förändring.

Så lägg all skuld åt sidan och tillåt dig att vara så mycket dig själv som du bara kan. Du räcker som du är och världen väntar på att du ska visa dig. Det är den enda hållbara vägen till en långsiktigt lösning.

/ Johanna

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.