Trotsar mina spöken

DSC_0333_blogg

Är jag fast i mina mönster utan hopp om att komma loss på riktigt? Eller är jag bara rädd eftersom jag gläntar på en dörr till stora möjligheter? Troligen det senare. ”Lite för bra för att vara sant”, säger en gammal välbekant röst i mitt bakhuvud. Tvekar inför ljuset och kraften i mig. Vågar jag möta den?

Hade ett stort ögonblick här om dan. Stora insikter kom till mig då jag såg min kraft och potential, som en lysande ljuspelare. Jag såg hur jag bokstavligen undanröjde alla rädslor och hinder och klädde av min inre, lysande kärnan så att den blev synlig. Jag ser den och vet samtidigt att jag, genom att bekräfta den, utmanar mina spöken. De har en tendens att dyka upp när saker börjar gå lite för bra. Det ligger nära till hands att tänka att det finaste är inte för mig, men är det mina spöken som ska få styra? Inser att det upp till mig om jag vill komma vidare. Jag ger mig min bekräftelse. Min uppgift är att inte ge upp och det ska jag väl klara.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag har allt jag behöver för att leva ett gott liv. Jag har det viktigaste, kärleken, men vad jag också har är törsten att komma vidare, växa, utvecklas och upptäcka min potential.

Vi har sådana fantastiska möjligheter, var och en av oss. Från mitt perspektiv går det inte att förstå varför vi inte skulle använda våra tillgångar, men jag förstår också varför det är lätt att rygga inför tanken. Det finns ett pris för att gå den vägen. Jag måste våga se mig själv, känna och möta min kraft och det kräver ett mod som skulle kunna skrämma vem som helst på flykten. Det är när jag utmanar de rädslorna som mina spöken och ”förtryckare” dyker upp med förnyad kraft, mina gamla vanor och mönster blir extra tydliga. Har jag förtjänat att lyckas?

Nej, det finns inget alternativ för mig. Jag måste fortsätta på min linje, göra det jag tror på och utmana mina spöken. Nu är det min röst som gäller oavsett om det gör mig populär eller ej, om jag blir bekräftad eller inte. Spökena får ropa, men det har de inget för. Jag kan inte göra alla nöjda och allra minst dem.

Allt gott / Johanna

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.