Så räddar jag världen

DSC_0229_FB
Vill bli rörd vid mitt innersta väsen och därigenom rädda världen.

”Stagnation är inte ett ord som finns i min vokabulär”, var det någon klok person som sa. Så jag kommer inte att använda det ordet igen.

I mitt liv är drivkraften inifrån så tydlig. Jag vill vidare. Samtidigt kämpar jag med rädslan och behovet av tryggheten i det gamla invanda, vare sig det är bra eller dåligt. När jag låter trygghetsbehovet i mig ta över blir situationen tillslut ohållbar och jag måste vidare hur rädd jag än är. Slutar jag lyssna till min innersta önskan kan jag lika gärna ge upp att leva.

Det har gått så långt att de gamla flyktvägarna inte längre har en funktion. De är helt enkelt inte roliga längre, vilket är bra. Jag kan inte gömma mig. Jag vill något mer, komma djupare, komma till kärnan. Jag vet ju att vi har så mycket inom oss vi människor och att det vore en synd att inte ta till vara på den inneboende potentialen. Jag vill vidare, känna livet i mig. Vad ska jag annars här att göra? Leva ett liv genom att vänta ut tiden? Det kan knappast vara meningen.

Jag är inte här för att skriva, dansa, springa, jobba, måla, bygga eller något annat. Jag är här för att må bra och uttrycka mig som den unika varelse jag är. Vilken form jag väljer är sekundärt. Jag vill rädda världen, men inte springa runt med plåster för att fixa symtomen. Jag vill komma ner till rötterna och röra vid det som ursprungligen driver oss, röra och beröra, och det börjar hos mig själv.

Vetskapen har jag haft sedan långt tillbaka men levt så många år i konflikt med min egen övertygelse. Å ena sidan ska jag göra goda gärningar, synliga för världen, något som jag solklart kan lägga till meritlistan och övertyga mig själv och andra att jag är en god människa. Å andra sidan har en röst inom mig envist hängt sig kvar, en röst som säger att jag borde sluta bry mig om vad andra tycker och istället ta ansvar för det jag tror på.

Jag har aldrig varit för att låta ”ropen skalla” utan snarare, på ett tystare plan, vända mig inåt för att påverka och röra vid våra innersta väsen. Som dansare kunde jag uttrycka det ordlösa inom mig. Dansen har varit en fas i mitt liv. Nu har jag gått in i den skrivande fasen för att försöka att i ord lyfta fram det osynliga och göra det begripligt, för mig och kanske för någon annan. Jag vill inspirera att våga lyssna inåt och följa den rösten, men det som skrämmer mig mest, och jag tror inte jag är ensam, är nog min egen inneboende styrka och kraft, en styrka som kan försätta berg om jag släpper den lös. Vågar jag? Jag har den inom mig och kan börja använda mig av den när jag vill…

Världen ropar på hjälp och jag kan göra något åt det, vi, var och en av oss kan göra något åt det. Jag tar på mig syrgasmasken och räddar barnet bredvid mig. Jag räddar mig själv och därigenom världen. Det finns inga genvägar.

/ Johanna

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
4Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.