Det föränderliga livet

Försöker förhålla mig till det föränderliga livet. Kan tyckas som om jag har någon slags koll ena dagen för att nästa dag upptäcka att jag får börja på ruta ett. Det är som att jag varje dag får revidera allt jag någonsin lärt mig. Jag kan aldrig utgå från att jag har koll på läget, för så fort jag gör det har jag begränsat mina möjligheter att se, att vara öppen för det oförutsedda och livet självt med all dess oändliga rikedom och möjligheter. Men frågan är – klarar jag av att hantera oändligheten? Måste jag kanske muta in mitt lilla hörn och bestämma mig för en sanning för att jag ska överleva mentalt? Det är lätt att förstå varför vi människor gärna köper enkla koncept och lösningar och inrättar omvärlden efter det, delar upp i ”bra” och ”dåligt”, ”rätt” och ”fel” osv. Då slipper vi tänka. Då slipper vi ta ställning. Då slipper vi ta ansvar för oss själva. Åh, visst kan det tyckas skönt att välja den lösningen.

Men… så finns då den där pockande känslan inifrån, som vägrar lämna mig, som otåligt rör sig djupt där inne i maggropen, som törstar och vill något mer, som vill leva och inte bara överleva. Jag kan inte bortse från den. Har verkligen försökt att paketera in den snyggt och stoppa undan den, men den vägrar gå med på att räknas bort. Att ignorera den kan innebära en förlamande trötthet, ilska, frustration och känsla av misslyckande för att jag inte klarar att leva upp till den yttre normen. Jag försöker passa in i ett system som inte är skapat för ett levande och kreativt liv. Det kan tyckas fungera ganska långt upp i åldern, men när man passerat 50 börjar det definitivt bli svårt att hålla tillbaka. Det tar alldeles för mycket kraft och frågan är om det verkligen värt det.

Så hur hanterar jag insikten om min faktiska frihet mentalt? Och hur hittar jag vilan i det jag inte kan kontrollera? Då får jag istället formulera om frågan. Kan jag hitta en annan slags kontroll, kanske en inre kontroll och trygghet att luta mig emot? Så måste det förstås vara och det är här det intressanta börjar, arbetet att lära mig lita till den inre känslan, magkänslan, och låta den vara min ledare och det, i sin tur, handlar om att starta ett tålmodigt arbete att omprogrammera mig själv och min tankar, att våga tro på livets egen kraft och visdom och låta den förvissningen bära mig framåt. Tanken räcker inte till att lösa alla problem, men den kan hjälpa mig att öppna upp för en större visdom, som jag har tillgång till. Man kan kalla den magkänsla, intuition, inspiration, livskraft, Gud och mycket annat, det spelar ingen roll, kraften och visdomen är ändå den samma, samma som jag delar med alla människor.

/ Johanna

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.