Ett ömsesidigt utbyte

Ständig utveckling. Ständiga steg. Ständig förändring.
Som någon undrade:
”När är du framme då?”
”Aldrig.”

Kvinnan hade suttit där hukande, dag efter dag. Undergiven, längst ner i botten av sin självkänsla. Jag ville inte vara den som bekräftade det låga värde hon själv gav sig, genom att vända bort blicken och bara passera, men visste inte hur jag skulle bemöta hennes sorgsna ögon. Kände själv skulden och det till synes omöjliga i min position. Att skänka en slant till kvinnan hade varit den enkla lösningen men bara en tillfällig sådan, både för henne och för mig. Tanken som gnagde tycktes inte vilja släppa taget om mig, men jag insåg att det var just det jag behövde göra, släppa taget och lita till att jag hade svaret där någonstans, även om jag inte kunde se det för stunden.

Så, en morgon när jag slog upp ögonen, kom det till mig. Jag hade visst något att ge. Jag skulle förstås ge kvinnan något som jag har oändlig tillgång till, något som hjälpt och befriat mig, något som suddat ut all skuld ur mitt sinne och hjälpt mig att sträcka på mig. Jag skulle ge henne kärlek. Med slutna ögon såg jag den undergivna gestalten sittande framför mig. Jag började visualisera en liten boll av ljus och lät den ta plats i kvinnans bröst, lysa upp, värma och göra gott. Det hela tog inte mer än några sekunder och plötsligt bröts min tankebana. Det var dags att kliva upp och börja dagen. Kvinnan försvann ur mina tankar.

Dagen gick. På väg hem från mitt arbete satt hon plötsligt där, kvinnan, och hela hennes ansikte strålade emot mig. Det undergivna uttrycket var borta. Där fanns istället ett befriande leende, som inte gick att ta miste på och det var allt jag behövde veta. Kanske hade jag sått ett frö. Jag ville tro det. Jag ville tro att jag gjort en skillnad, men det kunde också vara hon som gjort en skillnad för mig. Vem vet, kanske var det hon som planterade ljuset i mig och befriade mig från min skuld. Kanske var hon en ängel som fanns där längs min väg för att hjälpa, för att det i själva verkat var jag som behövde hjälpen. Kanske var hennes roll att finnas där för mig, för att läka och hela. Kanske var kvinnan en del av mig som jag fick ta hand om. Vid närmare eftertanke så spelar det ingen roll. Vi fick båda ta emot befrielsens ögonblick. Vem som gav och vem som tog emot är av mindre betydelse. Antagligen var det ett ömsesidigt utbyte.

Ingenting är vad det ser ut att vara, i vilket fall kan vi inte utgå från det. Vi kan omöjligt tänka ut allt och förstå med våra sinnen och det fina är att vi inte behöver förstå. Vi behöver bara släppa taget och följa känslan inom oss, sen ordnar livet resten.

/ Johanna

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
0Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.