Väntan

Nu var det dags, dags att ta steget in i cirkelns mitt, in i händelsernas centrum, in till hennes rättmätiga plats som deltagare i livet.

Så länge hon kunde minnas hade hon stått utanför och tittat in på de andra och tagit för givet att det var hennes lott, att det var hennes roll och identitet att se på händelserna i ett perspektiv utifrån, att se men ändå inte vara delaktig. Visst hade hon längtat och hon hade kapaciteten någonstans där inom sig, det visste hon, men hade lydigt stått kvar och väntat på omgivningens godkännande, som hon trodde hon behövde men som förstås aldrig kom.

Tiden gick och hon började undra om hon kanske skulle få stå där för alltid. Det fanns ju roligare saker att göra. Kanske dags att byta taktik. En spirande känsla började ge sig tillkänna någonstans i maggropen, knappt märkbar, men gick inte att ta miste på. Den tog gradvis allt mer plats och hon förstod att det var dags att börja lyssna. Hon började ta steg. Ibland föll hon och ett oändligt antal gånger misströstade hon, men den nyväckta känslan gick inte att bortse från. Så hon slickade sina sår, borstade av sig dammet och reste sig igen. 

Det tog tid att ändra gamla mönster men med tålamodet som främsta följeslagare snirklade hon sig fram på sin väg, långsamt men målmedvetet. I takt med att negativa tankar istället byttes ut till möjligheter, började en ny värld öppna sig och gamla vanor bytas till nya och nu stod hon inför valet att ta steget. Beslutet var hennes. Hon lyfte den ena foten.

Dela inläggetShare on Facebook
Facebook
1Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.