Juletid i mitt universum

Total återhämtningsdag. Det gick inte på annat sätt än att lyssna på kroppen och ha tillit till att den kommer att vilja röra på sig igen. Idag var soffan skönare.

Dagar för återhämtning. Så viktiga de är. Det är då alla intryck får komma till vila och lägga sig på plats, landa och sorteras, för att bereda marken att öppna upp nya dörrar, när tiden är mogen.

Skriver det som kommer till mig i stunden och vet att det är viktigt information. Kanske mest för mig men kanske också för dig som befinner dig på ungefär samma plats som jag just nu, en plats där du kan känna igen dig. Jag lever i mitt universum, alla lever i sitt, kan inte göra annat även om jag försöker. Det är precis som det ska vara. Ibland möts våra universum och då är det bara att tacka och ta emot.

Har saknat min skrivlust en tid, men det har varit så mycket annat i fokus. Nu glimtade den i alla fall fram. Så gott att vara i skrivandet, i flödet. Det hjälper mig att hålla balansen och ta mig framåt, speciellt när förändringens vindar blåser i världen. Ingen kommer undan. Allt är nytt. Allt. Jag vänder upp och ner på gamla föreställningar. Tvingas omvärdera. Tillåter mig att vara sårbar. För jag vill ju komma framåt. Gamla konventioner tenderar att hålla mig tillbaka men jag ska inte låta någon annan eller något annat diktera mina val. Jag lever i mitt universum och kan inte göra annat även om jag skulle vilja.

Så här i juletider är det inte konstigt att reflektera över vad som egentligen är viktigt. Är rushen där ute i julhandeln viktig? Nej, inte för mig. Min kropp talar sitt tydliga språk. Den vill verkligen inte vistas där ute i bruset och jakten på lyckan, speciellt då jag vet att lyckan har jag ju här hos mig, i stillheten och i mötet med mina nära. Så varför springa så långt?

Kramar och ta hand om dig i juletid

/ Johanna

Min bok och jag

Bokutgivning. En helt ny värld att ge mig ut i. Lär mig längs vägen och kan garantera att jag lärt mig massor som jag har med mig i bagaget tills nästa gång…

Men bara för att boken är utgiven är resan långtifrån över. Det är som att jag fått en ny vän att spendera tid med. Nu ska vi hänga ett tag, min bok och jag, och förhoppningsvis för en lång tid framöver. Inget gläder mig mer än när jag får respons av mina läsare att de ser boken som en ögonöppnare och hjälp i deras utveckling, att boken är ”en vän de längtar hem till och inte kan lägga ifrån sig”. Jag är så tacksam till alla er som hör av er med era olika upplevelser och att vi har en dialog. Jag lär mig och utvecklas massor. Det stärker mig också att fortsätta mitt arbete.

Jag tog det stora steget att faktiskt ge ut min bok. Jag var vettskrämd ett tag, det ska jag inte förneka, men nu har jag kommit förbi den där stora barriären, det vill säga rädslan för hur min bok skulle tas emot. Att jag tacksamt kan konstatera att den varit till glädje för många så här långt, räcker för mig. Det betyder att då kan den troligtvis vara till glädje för fler. Det ser jag fram emot.

Så till dig som ännu inte läst ”Vidare och igenom” hoppas jag att vi hörs och kanske till och med ses snart.

Allt gott / Johanna

Läs mer om boken ”Vidare och igenom” och hur du beställer den.

Snöskymning

Så gott att snön kom och med den ljuset. Stannar upp. Skalar av. Föser undan allt som distraherar. Allt jag vill är att frilägga den rena känslan. Tänker att vi alla vill vara synliga och älskade för precis det som blir blottlagt.

Jag var en av dem som jagade, men nu tvingas jag stanna upp och lyssna. Jag inser att det jag sökte har jag redan hos mig. Jag kan se det från mitt fönster – ljuset i skymningen och lugnet. Vetskapen om att nu kan jag vila en stund, omsluten och älskad.

/ J

Skillnaden är insikten

I min ensamhet skriver jag utan att tänka och censurera. Då kan fantastiska idéer komma upp till ytan. Möjligheterna finns där alltid. Det handlar bara om att våga tro och vara öppen.

Jag har allt jag behöver i min omedelbara närhet. Det har min kropp lärt mig som ”talat om” att jag inte behöver springa långt eller snabbt efter lyckan. Den har dragit ner mitt tempo och som en kär vän säger så hinner jag på något märkligt sätt ändå uträtta mer.

Min läxa, som min kropp vill lära mig, är att förstå att jag själv bär på  möjligheterna. Jag har dem alldeles nära, här hos mig, inom mig. Så skön den insikten är, att inte behöva jaga efter en lycka långt bort i framtiden. Jag är i framtiden och har egentligen alltid varit det. Skillnaden är insikten.

/ Johanna

Det handlar aldrig om slutprodukten

Det var aldrig resultatet som var det primära. Det var att jag faktiskt gjorde det, gjorde det jag trodde på, klev ut där ute och gjorde mig synlig. Jag gick till handling och genomförde hela resan. Jag gav mig själv den respekten för jag hade inget annat val. Visst hade jag förstås ett val. Det har vi alltid, men i mitt fall hade alternativet varit att svika mig själv och det hade jag inte kunnat leva med.

Många gånger har jag undrat varför jag utsätter mig för utmaningarna. Varför kan jag inte bara ge mig själv lite lugn och ro? Svaret är att jag vet att jag har så mycket mer att erbjuda, så mycket större potential. Vi har det alla. Men jag kan inte bara blunda för det. Visst, jag var rädd, till och med vettskrämd många gånger, och trodde att jag kanske var på väg att bli galen, men jag gjorde det ändå. Dörren tillbaka var redan stängd och jag hade slängt nyckeln. Det fanns inget att vända tillbaka till och någonstans trodde jag tillräckligt mycket på mig själv, övertygad om att jag hade så mycket att vinna. Och jag vann. Jag vann respekt, främst och viktgast min egen, men också från min omgivning, enbart genom att jag vågade.

Det är lätt att stirra sig blind på resultatet och tänka att det måste vara perfekt, men det kan inte vara annat än perfekt när vi är sanna mot oss själva. Min bok var min resa och precis den jag skulle göra. Nu kan jag fortsätta med resten av mitt liv, medveten om att jag kan hantera vad jag än möter. Jodå, jag kommer helt säkert att vara vettskrämd många gånger till, men jag vet att det kommer inte att hindra mig. Och vad gäller resan med min bok så har den bara börjat.

Vi ses vidare / Johanna

Läs mer om boken ”Vidare och igenom”

Bara en tanke som du själv skapat

Allt är redan klart. Vi har vår frihet. Vi är älskade. Vi har tillgång till allt vi kan önska oss. Vi kan förändra vår verklighet på en tiondels sekund, genom en enkel skiftning i tanken. Det enda som krävs av oss är att vi ska förstå det, våga tro på det och agera efter det.

Släpp allt som varit. Låt det passera. Förlåt dig själv för att du inte trodde tillräckligt på din egen kapacitet. Ställ dig öppen och redo att ta emot. Det kommer att gunga och blåsa. Du kommer att vara vettskrämd, men kom då ihåg att det är bara en känsla, en tanke som du själv skapat i ditt huvud då du låtit rädslan styra över dig.

/ J

johannahedstrom.com

Våga ta steget

Jag gjorde det! Jag tog steget. Befinner mig utanför min komfort zon utan chans till reträtt. Det är försent att vända tillbaka. Finns inget att vända tillbaka till. Det är bara framåt som gäller. Inga trygga gamla ramar att luta mig mot. Bara jag, utslängd i det okända. Naken.

Försöker intala mig att jag är modig, men det är inte helt lätt att våga tro på det. Enda sättet är att acceptera att det får vara obekvämt just nu. Det är ju i alla fall inget livshotande tillstånd även om känslan säger något annat. Jag får stå här och vänja mig helt enkelt, tills det nya blivit en vana, en ny trygghet. Det finns inget annat sätt än att utsätta mig, upptäcka att jag trots allt överlever och stärkas av den vetskapen.

Men vad kommer nu? Har ingen aning. Ställer mig öppen för att ta emot. Jag vet en sak och det är att skrivandet hjälper mig att navigera, hjälper mig att tydliggöra. Jag är övertygad om att vi har alla svar inom oss bara vi vågar lyssna och lita till dem. Det är det är den insikten jag navigerar efter nu.

Våga ta steget. Du överlever.

/ Johanna

Läs mer om boken ”Vidare och igenom”

Släppa berättelsen fri och ge den vingar

Ja, så är då boken ute. Släppte till slut min berättelse utanför mig själv. Den hade legat därinne länge och grott, längre än jag själv kanske varit medveten om. Men en dag pockade den på uppmärksamhet och ville bli skriven. Jag skrev den och nu är den där ute.

Det var ingen lätt process att släppa taget och låta den stå på egna ben, för hur skulle jag veta att den var klar? När är en berättelse egentligen klar att berättas? Kanske aldrig. Kanske alltid. Kanske den kan släppas mitt i skeendet och börja verka där ute, mitt i livet. Kanske den får vara ett arbete under utveckling, precis som livet självt. Kanske inget någonsin blir klart eftersom livets villkor är ständig rörelse. En berättelse kanske inte kan vara annat än ett tvärsnitt ur ett pågående skeende. En berättelse kanske bara är en puff på vägen, en hjälp att komma vidare. Ett redskap.

Det är bara jag som kan veta när det är dags. Det är bara jag som kan ta beslutet att ge min berättelse vingar. Jag vet att jag lärt mig massor under arbetets gång, lärdomar som jag tar med mig in i mitt fortsatta skrivande, i mitt fortsatta liv. Jag är ständigt i rörelse, i ständig utveckling och det är precis som det ska vara. För varför ska vi behålla våra berättelser inom oss i väntan på det perfekta ögonblick som egentligen inte finns? Varför ska vi vara så perfekta innan vi vågar visa oss? Vem bestämmer det? Varför kan vi inte bara få visa oss mitt i det pågående skeendet? Svaret är enkelt. Klart att vi kan! Det är bara att göra det.

/ Johanna

Läs mer om den nyligen släppta boken ”Vidare och igenom”

Så var det dags!

Nu finns den ute – min bok ”Vidare och igenom”! Den kommer inom kort att finnas tillgänglig via flera stora nätverksbokhandlar. På min webbplats, johannahedstrom.com, kan du läsa mer om bakgrund och innehåll, och göra din beställning. Min förhoppning är att ”Vidare och igenom” ska beröra, väcka tankar och vara en hjälp att se möjligheter.

Önskar dig mycket nöje! / Johanna

Beställ boken – ”Vidare och igenom”

Foto: Per-Arne Jensen